Bob Hansson är tillbaka med sin första diktsamling på elva år. Den glada, lite tokiga tonen och leken med språket som lämpade sig väl på scenen och som kännetecknat honom förut är ersatt av en mer traditionell, allvarlig poesi. Det handlar om kärlek, flyktingar, längtan efter gemenskap och att se den lilla, storslagna människan.
Långa partier är transportsträckor som hade kunnat strykas och ibland blir det väl banalt. Men här och var glimmar det till i väldigt starka bilder, och Bob Hansson blir det patetiskas fanbärare på just det sätt som han är bäst på.
