Hur ska vi orka bära tyngden?
Vintern är en dimridå i diskrummet. Slår emot oss när vi pressar ryggen mot svängdörren och balanserar in kilo av disk. ”Vafan!” Bänkarna och diskvagnarna är överfulla och vi blir tvungna att försöka stapla dåligt packad disk på höjden.
Tyngden bränner bakom skulderbladen och jag får för åttonde gången i dag lust att bara kasta allt i väggen och sätta mig ner på golvet, ge upp. Ögonen svider när Hanna för en millisekund lägger handen på min axel. ”Kom igen Jenny, bara ett par timmar kvar nu! Vi kan ta lunch tillsammans sen om vi fixar det här”.
Vi struntar i ropen från kassalinjen, kaoset i serveringen och börjar sortera kopparna, glasen och tallrikarna, Hanna står bredvid och tar sig an den överfulla bestickbacken. Vi pratar inte med varandra, men vet exakt varandras nästa rörelse. Så ett snett leende, ett djupt andetag och tre steg mot svängdörren som puttar oss tillbaka ner i kassalinjen. Luftfuktigheten sitter kvar i våra kläder, rinner längs vår ryggrad.
I lunchrummet sen; stressen fortfarande kvar i våra rörelser, en orolig blick ut mot serveringen när det låter som att en tallrik åker i golvet. Hanna svär och slår ut med händerna ”Fan att vi ska behöva sitta och äta i den här skiten”. Blicken ut över ölfat, muffinsformar, råttfällor. För en millisekund ser vi det tydligt, orimligheten i allting. Stressen, underbemanningen, lönerna. Känner tyngden i våra kroppar, bävar inför ännu en arbetsdag, arbetsvecka, arbetsliv med samma sak. Tyngden av allting. Hur ska man orka bära den?
Hanna reser sig upp och balanserar ut med brickan förbi lådor och drickabackar, försvinner tillbaka ut i dånet av kaffekoppar mot kaffekoppar.
Jag sitter kvar ett tag, funderar på hur det blev så här. Hur snabbt lyckades vi vänja oss vid nedskärningarna, tempot, förnedringen? Tänker att vi måste påminna varandra om att det inte är såhär det ska vara, upprepa tankemantrat om att det faktiskt kan vara på ett annat sätt. Ställa oss frågan hur vi vill att våra arbetsplatser ska se ut, vad behövs för att vi ska kunna må bra på våra jobb? I de frågorna måste vi hitta svaret på hur vi ska förändra arbetslivet till ett liv vi orkar bära.
Tankarna vandrar när dörren plötsligt rycks upp och någon skriker:
”Jenny! Du måste komma nu, det är kö upp till Götaplatsen och juicemaskinen har pajat!”
Hej igen verkligheten!
PS: Regeringens flyktingpolitik är katastrofen de själva varnat för. Varje människa som inte kan söka asyl på grund av våra murar är på våra samveten.
