Åsa – vårdbiträde och låtskrivare

Dagen börjar tidigt. Som utpräglad morgonmänni­ska stiger Åsa Karlström upp när de flesta ännu sover. Runt klockan sex är träningspasset på gymmet i full gång.

– Jag älskar att träna. Nyss genomförde jag tjejklassikern.

Nyligen nominerades Åsa till ”Årets vardagshjälte” av Aftonbladet. Själv ser hon sig inte som någon hjälte utan som en medmänni­ska. Under sina 34 år som vårdbiträde bland äldre och dementa har hon alltid varit beredd att göra det lilla extra. Räkor och vin en fredagskväll. Bussutflykt med egenfångad gös invid bryggan.

– Det finns så fantastiskt fin vårdpersonal som är beredda att göra väldigt mycket utöver jobbet. Bara det att vi rostar bröd under helgerna så de äldre kan känna doften då de kommer till frukost betyder mycket.

Åsa skriver även dansbandsmusik. Så när 94-år­iga Hilda på servicehemmet berättade att hennes största idol var Thorleif Torstensson i dansbandet Thorleifs, ordnade Åsa en träff. 

– Just då jobbade jag med Thorleif. När de skulle spela här i Karlskoga fixade jag så Hilda fick vara med på soundcheck och kunde  pussa Thorleif på kinden. ”Nu kan jag dö, Åsa”, sa Hilda. Men när sedan en annan av de gamla passade på att berätta att ”jag gillar Sven-Ingvars” tänkte jag att ”nä, nu får det allt räcka”. 

”Faktiskt, jag sörjer inget som hänt. Det låter makabert, men det har gett mig tillgång till så mycket känslor.”

Mycket av Åsas omtanke bottnar i att veta hur det är. Med två missbrukande föräldrar, uppväxt på barnhem och flera fosterhem var Åsa ett verkligt maskrosbarn. 

– Jag har varit väldigt arg som yngre men i  dag kan jag förstå att min mamma en gång hade drömmar som alla andra. Ingen kan föreställa sig att hon en gång ska sitta på en parkbänk och dricka sprit, ingen önskar att någon ska omhänderta hennes barn. Sedan händer det saker på vägen i livet. Faktiskt, jag sörjer inget som hänt. Det låter makabert, men det har gett mig tillgång till så mycket känslor. Jag skildes från mina halvbröder då jag hamnade på barnhem. Efter 30 år träffade jag den ene, Peter, och kände mig direkt hemma med honom. Han var den som brukade slå in min docka i hushållspapper så jag skulle få en julklapp. 

Åsa har jobbat i vården hela sitt liv. Hon bör­­jade ta extraturer i 9:an, och efter social servicelinje fick hon fast jobb på ett serviceboende. Under åren har hon sett saker förändrats men något är tyvärr som det alltid har varit. De delade turerna.

– Redan då jag började 1982 var det tal om att få bort de delade turerna, men de är kvar. Det har snarare blivit värre. På helgerna kan vi jobba 9-14 och sedan gå på igen 16-21. Det är inte ens lönt att åka hem, vi sitter i något hörn. Vi är så empatiska, skulle vi inte göra vårt jobb far människor illa. 

Åsa har alltid skrivit, det har varit hennes säkerhetsventil i tuffa tider. När Nordman slog igenom 1994 med en text av Py Bäckman började Åsa fundera. Var inte hennes egna texter lite i samma stil?

– Jag skickade helt förutsättningslöst in förslag till ett skivbolag, och efter några dagar fick jag svar. Sättet jag skrev på var så speciellt, tyckte de. 

I  dag har Åsa skrivit ett hundratal dansband­slåtar, varit med i norska melodifestivalen, fått tio guldplattor och vunnit Guldklaven två gånger. 

– Mitt liv är sådana kontraster, från stora galor till jobbet bland de gamla. Fast det är jobbet som är min grundtrygghet. Hade jag inte haft det hade jag nog varit en kuf.

Åsa säger att hon länge levde bakom en fasad för att klara sig. Den sprack då hennes äldste son som treåring fick hjärnhinneinflammation.

– En sköterska frågade mig ”hur är det med mamma då”? Sedan fick hon jobba övertid i fyra timmar då jag satt och hulkade och grät. Jag hade panikångest, när det var som värst vågade jag inte gå till brevlådan. Jag sökte hjälp och det tog sin tid, men dagen då jag vågade stå i en kö var en sådan seger! I  dag vet jag att det är okej att både vara stor och stark och kunna ha stunder då jag är väldigt liten. 

”Jag har alltid sagt till mina pojkar ’låt ingen slå krokben på dina drömmar’. Jag är ju själv ett bevis på att man kan nå dit man vill med hårt jobb och vilja.”

Åsa har alltid tillverkat saker. Julen 2014 började hon sälja lyktor, där  pengarna skulle användas till julmat åt de hemlösa. 

– Jag visste att det kunde bli fel om pengarna kom till mig, så jag hörde med kyrkan om de hade någon fond dit betalningen kunde gå. Det gick bra. Så en dag ringde de. ”Vi ska ha ett evenemang i maj, vill du göra något? Du får kyrkan”.

Åsa beslöt att ordna en konsert, där pengarna skulle gå till barn som sällan eller aldrig kan åka på utflykt. Hon ringde sina musikervänner och de ställde upp. Dagen för konserten var hon väldigt nervös. Tänk om ingen kom? 

– Vi såg inte vad som hände i kyrkan, så då prästen gick förbi frågade vi om det hade kommit något folk. ”Folk”, sa hon ”det är kö så vi har behövt öppna övervåningen”. Det blev magiskt. 

Målet var att få ihop pengar till en buss till Kolmården. Det räckte gott och väl till två.

– Glädjen i barnens ögon då de kunde fylla en burk med godis … Det är den glädjen som driver mig.

Just nu är Åsa tjänstledig. Hon ska ut med en minimusikal om mobbning, Fyran, och ska även hjälpa kyrkan att starta ett kafé. 

– Det ska vara för lite äldre som kanske mist sina kära och behöver gemenskap. Jag tänkte kalla det ”Dagnys”- du vet, som i  ”Dagny, kom hit och spill”.

Var får du din energi ifrån?

– Jag är sådan, kan bara vara still några veckor. Jag har alltid sagt till mina pojkar ”låt ingen slå krokben på dina drömmar”. Jag är ju själv ett bevis på att man kan nå dit man vill med hårt jobb och vilja.