Städare vågar inte prata om varselhot

När KA intervjuar städare om varselhotet vill nästan alla vara anonyma.

Risken att förlora jobbet i nästa varsel­omgång är för stor. En av dem är en 54-årig kvinna som vi kan kalla Berit. Hon arbetar på ett sjukhus, men är anställd av det före­tag som har kontraktet för städningen. Ett kontrakt som kanske inte förlängs. Berit och hennes kollegor vet inte om de kommer att bli varslade, men oron är redan stor. Det spekuleras om det blir neddragningar och vilka som då kommer att få ha kvar jobbet. Alla eller bara några?

– Det går inte att förklara hur det är. Jag sover dåligt. Vi som städar på sjukhuset mår jättedåligt. Det är oroligt och olustigt, säger hon.

Berit har arbetat på samma sjukhus i nästan 30 år. Från början hade landstinget städningen och när den lades ut på entreprenad fick alla anställda följa med över till det nya företaget. Sedan dess har det varit två upphandlingar. Båda gångerna har all personal varslats och sedan fått söka nytt jobb hos det företag som vinner.

En av gångerna blev Berit utan jobb.

– Jag blev vikarie hos mitt gamla företag.

I dag är hon tillbaka på sjukhuset, men det är färre som gör jobbet och snart är det dags för ny upphandling, berättar Berit.

– Det är penningjakten som styr. Land­stinget vill spara och företaget tjäna pengar. Det är inget mot företaget som sådant, men det känns som om ingen bryr sig om oss. Det är tur att vi städare har varandra.

Att städa har varit Berits liv och hon är stolt över det hon kan. Men varselhotet har fått henne att tappa lusten.

– Det är roligt att arbeta med hygien och ett viktigt jobb. Men jag har inte glöden kvar längre.

LÄS OCKSÅ: Städare lever med ständigt varselhot

En annan av städarna kallar sig Marianne. Hon är 35 år och städar på ett annat sjukhus. Efter ett och ett halvt års anställning har hon redan hunnit bli både varslad och uppsagd.

– Men jag var bara arbetslös i några dag­ar. Sedan ringde företaget igen och undrade om jag ville vara vikarie på sjukhuset, säger hon.

Nu har hon varit timanställd i snart ett år. På heltid med samma lön. Fast hur länge vet hon inte. Under 2016 är nya förändringar på gång.

– Jag har ju familj, så jag jobbar så mycket jag kan nu för att få in pengar. Jag vet ju inte hur det kommer att bli sedan, säger Marianne.

– Hur ska man orka, undrar en tredje kvinna KA pratat med.

Vi kan kalla henne Edit. Hon har jobbat i samma skola i flera år. Hon minns inte hur många gånger hon varslats men har haft fyra olika företag som arbetsgivare.

– När jag blev erbjuden jobb på det senaste företaget sa de att det skulle vara samma jobb som tidigare, säger hon.

Det blev det inte. Kommunen ändrade villkoren i sin upphandling. De beställde ingen städning på loven för att spara pengar. För Edit och hennes kollegor fick det svåra konsekvenser.

– Nu blir jag och alla andra uppsagda vid varje lov. Förut hade jag en vanlig anställning med fem veckors semester. Nu får jag semesterersättningen på varje lön och jobbar med annat på loven. Jag vet ju inte säkert om jag får jobb igen.

LÄS OCKSÅ: Kommunal: För korta upphandlingar

Rafik Davoudi har arbetat på Akademiska sjukhuset i Uppsala sedan mitten av 1990-talet. Han är städare i grunden och anställd av företaget ISS.

– Att det är så många som varslas är för att upphandlingarna ser ut som de gör, säger han och han vet vad han pratar om. Han sitter i ISS samverkansgrupp. ISS är ett av de största städ- och serviceföretag­en i landet och omsätter över 4,5 miljarder kronor varje år. Rafik har koll på vilka upphandlingar företaget är med i över hela landet och vet hur branschen fungerar överlag. Han känner igen otryggheten och de många varslen.

Han menar att det är upphandlingarnas fel att det är så.

– Det är fortfarande oftast priset som avgör. Det är dåligt både för företagen och personalen. Kommuner och landsting vill få ner priset och det är vi som är personal som kostar.

Han säger att det lett till att företagen effektiviserar bort så mycket personal som möjligt genom nya städmetoder och färre anställda. Kraven är därför ofta stora på de som jobbar kvar.

– Stefan Holm hoppade 2.40 och tog OS-guld, men veckan efter rev han 2.00 meter. Man kan inte räkna med att alla ska vara på topp hela tiden. Det måste finnas lite luft i organisationerna, säger han.

Rafik har själv blivit varslad flera gånger, en gång gick det till uppsägning.

– Jag var arbetslös någon månad, men jag klarar mig. Det är värre för dem som är yngre.