Vi måste lyssna och känna bakom orden
Plötsligt har jag tid. Som gravid får jag inte jobba längre eftersom vårdarbetet är för tungt. Det är en ny situation, kontrasten mellan jobbstress och hemmalugn är stor. Jag känner mig som en pensionär när jag stryker juldukar, dammar dörrkarmar och läser böcker. Min tillvaro består nu av tid. Massor av tid. Jag bakar kakor till förmiddagsfikat och tänker på jobbet.
På jobbet finns ingen tid för fika. Där finns hets, kaos och en halvtimmes rast, förhoppningsvis. En undersköterskas förmiddag i hemtjänsten innehåller fler telefonsamtal, möten, åtaganden, oväntade situationer och möjliga konflikter än jag nu upplever på flera veckor. Min tillvaro är mer lik omsorgstagarens ofta lugna vardag, och stressen känns avlägsen.
Kontrasten mellan vårdtagares och vårdgivares tidsuppfattning är ett skäl till att konflikter och problem uppstår inom hemtjänsten. Vi ska jobba tillsammans, men vi talar olika språk. Jag äter en kaka och tänker på att en kollega kanske står i en hall nu, redo att ta sig vidare till nästa namn på schemat. Hon säger: ”Då är det klart, känns allt bra?” och mannen som precis fått sin morgonhjälp säger: ”jadå!” med tveksamhet i rösten. Jag vet att min erfarna kollega hör det, men att hon inte tillåter sig att höra det. Hon har för bråttom. Han i hallen får betala för det, och min kollega med.
Vi ska lyssna på varandra men det gör vi inte. På möten sägs det ”jag hör vad du säger” så fort någon sagt något som ingen håller med om. Som om det räcker med en bekräftelse på att vi hörs. Men vi måste lyssna på riktigt, så att det känns.
Jag ringer min mormor som säger ”du mår bra, det hör jag”. När vi avslutar samtalet mår hon också bra, det hör jag. För jag har tid att lyssna och känna det som ligger bakom orden vi säger till varandra. Och min största önskan är att all personal inom vården får den möjligheten. Jag dagdrömmer om hur min kollega i hallen märker mannens tvekan bakom ”jadå!”. Hur hon har tid att inte bara lyssna utan också känna efter om orden är ärliga. Hon går inte utan tar av sig skorna igen och säger ”kom så sätter vi oss en stund”. Jag önskar att vi hann hjälpa till även med det som inte syns, som inte bockas av och struktureras i scheman. Att vi alltid hann med det som jag ser som viktigast i vårt arbete, det som kallas omsorg.
PS: Prognosen för 2015 års julhandel är som vanligt högre än förra året: 74,7 miljarder kronor. Mitt i flyktingkris och terrorhandlingar är summan mer obehaglig än vanligt.
