Vi befinner oss på en internationell privat förskola i Täby norr om Stockholm, Futuraskolan, där det mesta av verksamheten sköts på engelska. Hit kom i morse Ursula Schober, skådespelare och med bakgrund av att själv ha arbetat i barnomsorgen.

Sedan 1999 turnerar hon med sin föreställning om känslor och hon har räknat ut att hon sedan dess har uppträtt för över 15 000 barn.

I dag väntar alltså en stor grupp barn förväntansfulla. Och lydiga, de står faktiskt i ett rakt led utanför rummet där föreställningen snart ska börja.

Så gör Tant U entré och hälsar dem välkomna. Hon har bytt om på en toalett och när hon kommer ut i scenkläder och peruk är hon som förbytt, en helt ny person, en härlig tant med käpp och klänning och stort hjärta.

Hon sätter på Hasse Anderssons ”Guld och gröna skogar” och barnen väller in.

– Tycker ni om min musik?

– Jaaa!!

”Tant U:s knorkiga känslostuga” är en högst interaktiv föreställning. Tant U pratar med barnen, fångar upp svaren av samtalet och i  samspråket skapas föreställningen.

– I den här teatern FÅR publiken svara, säger hon uppmuntrande.

Och det gäller, förutom när hon behöver att de är tysta. Då slår hon i sin ”knäpptystmaskin”, en gonggong. Det funkar faktiskt, det blir blickstilla i lokalen och man kan höra en knappnål falla när 47 barn stillnar.

Men sedan blir det action igen när Tant U går bakom scenen och förvandlar sig till Lill-U. För att fullborda och bekräfta omvandlingen sprutar hon sig själv i ansiktet med en blomsprej, eller en ”förvandlingssprej” som hon säger, så att barnen ska vara med på att hon nu är en annan.

Lill-U är en liten flicka som saknar kompisar och som är alldeles öppen och ärlig med sina känslor. När Lill-U berättar att hennes allra bästa kompis är kvar i Norge, därifrån hon har flyttat, svarar ett av barnen:

– I Sverige får man jättemånga kompisar!

Lill-U har med sig några resväskor, men eftersom hon både är blyg och rädd vågar hon inte öppna dem. Det kanske är ett monster i dem?

– Jag tror ni måste blåsa ”modigluft” på mig.

Futuraskolans barn svarar:

– Det finns inga monster!

Och då vågar Lill-U öppna väskan trots allt.

– Du är jättebra på att ta upp saker, du är våran bästis! utbrister ett av barnen.

Så här rullar föreställningen fram. Ursula har sitt manus som hela tiden påverkas och omformas av hur barnen reagerar på det hon gör och säger. Lill-U talar ofta snabbt och exalterat och till slut ber ett av barnen henne att lugna ner sig lite.

– Du kanske kan räkna baklänges från 10?

När känslostugan till slut är över efter ungefär en timme och en kvart, ramlar barnen ut ur rummet och Ursula kan pusta ut. Hon säger att hon blir rätt trött av en föreställning och allt stim.

Hon packar in dekoren i lårar och väskor och det hinner bli allvar en stund. Ursula berättar om sin egen bakgrund, att hon var barnhemsbarn i uppväxtens Norge och att hon redan tidigt blev fråntag­en sin mamma.

– Det var tufft att växa upp på barnhem på 60-tal­et. Jag blev slagen. Men jag har växt genom det här och jag har skapat föreställningen utifrån det barn jag inte fick vara och de vuxna jag inte fick möta.

Efter den hårda uppväxten sökte hon sig på 90-talet till Sverige där hon började jobba på en ur- och skurförskola på Lidingö.

– Det skulle bara bli någon vecka, det blev fem år. Där kände jag spontant att drama var en bra metod att jobba med barnen.

Efter de fem åren på förskolan beslutade hon sig för att satsa helhjärtat på teater och tillsammans med en kollega startade hon en ambulerande barnteater.

– Jag brinner för alla barns rätt till sina känslor och modet att uttrycka dem. För jag fick inte uttrycka mina känslor när jag var barn, säger hon utan att låta ledsen över det längre. Hon har via terapi och teater lyckats bearbeta sin hårda uppväxt.

Och så berättar hon att hon i vår ska starta en dramalek om bortsprungna känslor.

Det känns som att hon kommer att hitta dem.