Nästan varje dag efter skolan följde jag med mormor när hon skulle besöka honom för att hjälpa henne att tolka. På den tiden, i mitten av 1990-talet, fanns det inte så många från Syrien och Irak på ön och morfar var kanske den första på boendet som bar typiska kläder för äldre män från Mellanöstern. En långskjorta i sobra färger som på irakiska kallas för dishdasha och en svart igal för att hålla sjalen på plats på huvudet. Det som man i Sverige kallar för palestinasjal. Min morfar hann vara hos oss ett halvår innan han dog men hans sista tiden i livet var värdig och fin. Han som har upplevt ett långt och hårt liv under Saddam Husseins diktatur. Det betydde mycket för oss anhöriga, att han fick det bra och att vi blev bemötta med respekt, nyfikenhet och ödmjukhet. Jag måste medge att det såg ganska roligt ut när jag kom till ålderdomshemmet och fann min morfar sittandes i en fåtölj i sina typiska mellanösternkläder bland andra gummor och gubbar i deras typiska svenska kläder som äldre vanligtvis har. Bakom honom hängde kopparkastruller som prydnad och broderade visdomsord på svenska.

Mitt andra möte med äldrevården var tyvärr inte lika positivt. Jag var 19 år och hade just fått ett sommarvikariat på ett äldreboende. Efter en alldeles för kort introduktion fick jag axla samma ansvar som ordinarie personal med allt vad det innebar. Vi var alldeles för få anställda och hann inte riktigt göra vårt jobb på ett önskvärt sätt. Detta fick mig att bli avskräckt från yrket. Trots att det är ett av de finaste jobben jag har haft. Och trots att det är det jobb som kanske gjort störst inverkan på mig. Både politiskt och personligt.

Men jag upplevde att jag inte var lämpad att jobba med äldre, jag räckte aldrig till. Nu nästan 15 år senare inser jag att det var den sommaren som fick mig att aldrig mer igen sätta min fot på ett äldreboende. Jag tänker ofta på det när politiker och kommundirektörer bekymrar sig för att för få unga söker sig till yrkesprogrammet. Är det så konstigt? Det handlar inte om lathet eller attityd utan i många fall tror jag att det är precis som med mig. Man är helt enkelt för rädd för arbetsvillkoren. Och det är där man måste börja om man vill se en förändring.

PS: Tack till alla er som delar med er av era positiva erfarenheter och berättelser om mötet med flyktingar och visar att vi klarar det här tillsammans.