Esef Mehanovic hemma i Höör.

Det känns i hjärtat. Militärerna i gröna dräkter som gör sina övningar ute på gården. Så säger han senare, Esef Mehanovic. Men just nu pratar han om hur las-dagar räknas. Han håller utbildning för arbetsplatsombud på en kursgård i Falsterbo. Deltagarna ställer många frågor trots att luften börjar ta slut i rummet.

Lagar och regler har följt Esef genom livet. Från att ha jobbat som militär i Bosnien till att bli ombudsman på Kommunal Skåne. Han nämner aldrig ordet rättigheter utan att lägga till skyldigheter.

 

LÄS OCKSÅ: Få i styrelserna har utländsk bakgrund

 

Egentligen började Esefs fackliga karriär redan på flyktingförläggningen i Lilla Edet. Det var dit han och hans familj kom när det inte gick att vara kvar i Bosnien längre. När de fick gömma sig på toaletten om natten för att någon sköt utanför fönstret.

– Vi såg att det fanns ingen möjlighet att leva i Bosnien. Mina arbetskamrater sa att jag måste gå härifrån och rädda familjen, säger Esef senare vid middagsbordet hemma.

Yngsta dottern Irma kallar Esef för krigsbarn, hon föddes när kriget började. Esefs familj flydde tillsammans med en annan familj som just fått en bebis på 1,2 kilo. Bebisen lämnades i kuvös på sjukhuset i hopp om att den skulle överleva. Föräldrarna såg aldrig mer sitt barn.

Esef och hans fru Seka hade ingen plan. Efter en tid i Makedonien sålde de sin bil och andra sak­er till underpris – eftersom köparna visste att de skulle fly – och köpte bussbiljetter till överpris för att komma till Sverige. Efter sex dagar kom de med svullna ben fram till Ystad och skickades vidare till en flyktingförläggning i Lilla Edet. Det var missnöjet med maten och att barnen inte fick lära sig svenska som triggade Esefs vilja att förbättra. När han såg resultatet blev det ett kvitto på att de hade protesterat på rätt sätt. I åtta månader bodde Esef och hans familj i ett litet rum.

– Det kändes hopplöst.

Sedan flyttades familjen till en förläggning i Storfors där de fick bo lika länge. Där började de lära sig svenska och Esef fann lugn när han fiskade i Vänern. Det var här som Esef fick sitt uppehållstillstånd och framtiden kändes mindre hopplös. Han tror inte alls på tillfälliga uppehållstillstånd – ”då är man ingenstans”. Snart fick familjen flytta till Höör där Esefs bror bodde.

– Då började livet.

 


Esef Mehanovic tillsammans med sin familj på flyktingförläggningen i Lilla Edet: Aldijana, Seka och Irma.

 

Sex år efter flykten fick Esef jobb som vaktmäst­are på ett centrum för cancerrehabilitering. Seka fick jobb i hemtjänsten och läste till undersköterska.

– Det var en befrielse att få jobb och stå på egna ben. Nu kom vi in i samhället på ett helt annat sätt.

När Esef fick jobbet gick han med i Kommunal för att det kändes tryggt. Det fanns inget skyddsombud och arbetsplatsombud och Esef blev tillfrågad. Han visste inte mycket om det, men var nyfiken. Och den nyfikenheten har drivit honom långt upp i facket. Han gick fackliga utbildningar och var noga med att komma på möten. När Kommunal började satsa mer på privatanställda var Esef en av de första som kunde titulera sig regionalt fackligt ombud (RFO). Han satt i sektionsstyrelsen och sedan i avdelningsstyrelsen. 2013 var han ombud på Kommunals kongress för första gången. Då valdes han in i förbundsstyrelsen, Kommunals beslutande organ.

– Det finns inte så många från andra länder som är engagerade i facket. Jag fick chansen för att man ville ha mångfald. Jag är stolt över att kunna visa att man kan komma långt om man engagerar sig i facket.

När Esefs arbetsplats gick i konkurs för två år sedan sökte han många jobb. I oktober förra året fick han jobb som ombudsman på Kommunal. Då blev han tvungen att hoppa av förbundsstyrelsen.

Esef säger att utlandsfödda och ungdomar har svårast att få positioner i facket. Någon måste nominera en och helst ska man ha varit med en tid. Dessutom är lagar och avtal ännu svårare att förstå för någon som inte har svenska som modersmål. Esefs råd till andra är att gå på många möten och säga att man vill engagera sig. Men facket måste också hjälpa till. Många fackliga har flera uppdrag och det går att fördela dem så att de räcker till fler, säger Esef.

Han har nytta av sin bakgrund i sitt arbete. Till exempel när han svarar på medlemmars frågor i Kommunal Direkt.

– Det ringer medlemmar som har en annan bakgrund och när de hör mig får man en annan atmosfär på samtalet. Jag tror att de får förtroende för förbundet om någon med min bakgrund kan svara på deras frågor. Ibland kan jag hjälpa på bosniska, serbiska och kroatiska.

Just nu ringer många medlemmar som jobbar på flyktingboenden. Företagen sätter inte in de resurser som krävs och arbetsmiljön blir lidande.

”Jag fick chansen för att man ville ha mångfald. Jag är stolt över att kunna visa att man kan komma långt om man engagerar sig i facket.”

Det är en vacker oktoberdag och solen lyser upp de gyllene björkarna när vi lämnar Falsterbo för att åka hem till Höör. Väl där har det blivit mörkt, men inne i villan brinner en brasa. Och det är inte bara den som brinner i oktober, nästan varje dag rapporterar medierna om flyktingboenden som sätts i brand.

Det var oktober när Esef och Seka kom hit, tillsammans med en stor mängd flyktingar från forna Jugoslavien. Men de kom till ett annat Sverige än de flyktingar som kommer i dag. Visst kunde någon snacka skit, men de kände sig välkomna och det var inte samma främlingsfientliga klimat som i dag. De är glada att de kom till en liten kommun som Höör, som inte var så segregerat. När de fick jobb kunde de köpa sitt hus och kände sig hemma på riktigt.

Seka slutade sitt pass i hemtjänsten tidigare i dag och har lagat en fin middag som hon serverar i vardagsrummet. På hennes handleder sitter två stela armband i silver som Esef har gjort. Hans hobby är silversmide och en gång i veckan går han på kurs. Seka går en kurs i engelska, som hon inte fick lära sig i Bosnien.

Jag lämnar Höör med en varm känsla av Esefs och Sekas gästvänlighet. En söt smak av baklava på läpparna. Morgonen därpå stelnar jag till när jag sätter på radion. Ett hvb-hem i Höör, där ensamkommande flyktingbarn bor, har blivit satt i brand. Hemskt och ofattbart, säger Esef i telefonen. Samtidigt finns många goda krafter och Esef vill tänka positivt på framtiden.

– I själen vill man vara optimist, ändå är man lite rädd. 

Esef Mehanovic

Ålder: 53 år.
Bor: Höör.
Familj: Hustrun Seka, 51 och döttrarna Aldijana, 28 och Irma, 24. Jack Russell-terriern Saga.
Yrke: Ombudsman på Kommunal Skåne. Tidigare vaktmästare.
Lön: Cirka 30 000 i månaden.
Intressen: Silversmide, fotboll, natur och trädgård.

Flydde till Sverige

1962: Föds i Olovo, Bosnien.
1985: Klar med militärutbildningen.
1986: Gifter sig med Seka. De får sedan två döttrar.
1992: Flyr till Sverige.
1994: Får uppehållstillstånd – ”då vet man var man står”.
1998: Får jobb som vaktmästare och köper snart hus.
2004: Får uppdraget som RFO.
2006: Stolt över att äldsta dottern tar studenten. Har en stor fest.
2008: Invald i avdelningsstyrelsen.
2013: Invald i förbundsstyrelsen.
2014: Får jobb som ombudsman på Kommunal Skåne.