Att få barn är en av de största livshändelserna, och utan tvekan är 3 januari 1994 och 22 september 1995; de två lyckligaste och viktigaste dagarna i mitt liv – då föddes mina älskade barn. Nu sitter jag ensam i en trea i Lund och barnens rum är tomma. Jag inser att ”barnen-flyttar-hemifrån-krisen” är en kris som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. Jag levde ensam med min dotter och son i nästan fjorton år. Vi delade vår vardag och tillvaron strukturerades utifrån våra gemensamma behov och rutiner. En dag är det livet borta, och kvar sitter en morsa och frågar sig: Vem är jag och vad vill jag med mitt liv? 

Jag idealiserar inte för en sekund råslitet att vara ensamstående mamma. Jag saknar inte för ett ögonblick att släpa matkassar, sömnlösa nätter, tonårskonflikter, magsjukor, ständigt malande oro över dålig ekonomi, känslan av att aldrig räcka till – hur mycket man än kämpar och försöker. Nej, givetvis inte men barnen var livets centrum och jag hade en självklar livsroll: Vara mamma även om modersrollens förväntningar och krav kan ifrågasättas ur en mängd genus – och jämlikhetsaspekter. 

Efter att de har flyttat följer en ganska vansklig och skör period då alla ska landa i sina nya liv. Barnen ska lära sig att stå på egna ben men så även jag. Det är en övergångsfas som skaver, och alla är rätt vilsna i sina nya identiteter, innan allt nytt har ”boat” in sig. Jag har även blivit svärmor. Det är skönt att konstatera att dottern har en fungerande kärleksrelation och det är hos honom hon söker stöd och tröst, inte längre hos sin arma moder. Men, skulle den (Gud förbjude) gå åt fanders får morsan rycka in igen. Jag är så att säga närmast och inte närmast på samma gång. 

Summa summarum: när barnen flyttade hemifrån ska en ny tillvaro skapas och har man som jag ingen livspartner så är man kort och gott – ensamboende singel. Hur återerövrar jag mitt eget centrum samtidigt som jag alltid är mamma fast i en annan tappning? Frågorna väntar på svar och jag hoppas att jag inte blir sittandes här och rullar tummarna tills barnbarnen kommer  … 

PS: Olika livsfaser har sina möjligheter och utmaningar. Hur ska man veta att man ställer ”rätt” frågor och gör de ”rätta” valen?