Alla trivs på Chimos vänkvällar

Det började, som många goda idéer, över en öl på en krog. Men till skillnad från hur det brukar gå med krogidéer gjorde kommunalaren Chimo Andersson 2001 verklighet av sin. Han bestämde sig för att ordna vänkvällar en fredag i månaden med blandad kultur. Publik och ”personal” skulle mesta­dels bestå av kompisar.

Mittemot hans bostad ligger en av Stockholms sista kvartersbiografer, Biocafé Tellus. Så platsen var given.

14 år senare är han denna fredagskväll i november på väg att ro i land sin 115:e vänkväll.

– Från början byggde det på att jag ville bjuda in vänner. Men nu kommer kanske bara 20-30 personer jag känner. Jag sade tidigt att jag lägger ner när det inte kommer folk jag känner, men … det har blivit en så djupt rotad grej för mig det här. Och jag är väldigt mycket en vanemänniska, säger Chimo Andersson.

Några av de klassiska röda biostolarna i salongen är fortfarande lediga när Christian Rossipals kortfilm rullar som första programpunkt.

Det fortsätter med två berättare från ett berättarnätverk och övergår sen till poesi av och med Lina Hagelbäck. Mer folk strömmar till.

Johan Dencker, som ofta står i köket på vänkvällarna, spelar och sjunger om Stockholm på utpräglad skånska. Folk jublar, vill ha mer och trängs längs väggarna.

– Det är aldrig mindre än 100 personer här och aldrig mer än 200, säger Chimo.

”Jag skulle egentligen på något annat men råkade hamna på en av Chimos vänkvällar och sen dess har jag återkommit.”

Folk kommer långväga ifrån. Karin Fabreus till exempel, som nyss stod på scenen som en av berättarna, åker alltid de fem milen från bostaden i Arlanda. Och så har det varit i åtta år nu.

– Allt började med ett feltryck i Dagens Nyheter. Jag skulle egentligen på något annat men råkade hamna på en av Chimos vänkvällar och sen dess har jag återkommit.

Det är stimmigt, trångt och varmt i foajén under den andra pausen. Det doftar ljuvligt om den vegetariska grytan, tunnan avsedd för tomma ölflaskor är halvfull.

Fredrik Sandberg går omkring och tar bilder. Han var här första gången för tio år sen. Nu har han lovat Chimo att dokumentera.

– Det är en ganska unik scen det här. Det finns inte många sådana i Stockholm, säger han.

Elektrosoulartisten Jessica Pehrson knockar sedan publiken med sin otroliga sångröst.

Applåderna vill inte ta slut men hon har bara de här låtarna och tvingas köra den första låten en gång till.

När de sista slingorna från Jessica Pehrsons dator tonar ut känns det länge sen den där filmen vis­ades.

”Jag får jättemycket uppskattning.”

Chimo är nöjd med kvällen. Och lättad. Det är slitsamt att få ihop allt, berättar han. Det är inte bara artister som ska bokas, utan ideellt arbetande personal ska samlas ihop.

– Men jag får jättemycket uppskattning, säger han.

Utanför står en abonnerad, sliten 60-talsbuss. När kvällen är över fortsätter de gamla och nya vänner som vill till ett närbeläget ställe, mot en ringa avgift för bussfärden.

På måndag väntar heltidsjobbet som fritidsledare i Midsommarkransens skola för Chimo Andersson, och det återstår en månad till nästa vänkväll.