Varför? Han på andra sidan skrivbordet hade något som jag behövde: ett arbete. Men intervjun verkade gå bra, jobbet på bemanningsföretaget skulle bli mitt!

Med i högen av papper som jag skulle skriva på fanns, förutom anställningsavtalet, också en omfattande sekretessförbindelse. Fem år efter min anställning avslutats skulle jag inte få prata om företagets verksamhet, uppdrag, organisation eller anställda med någon, inte ens mina arbetskamrater som jobbade för företaget i andra kök. Någonting sa mig att det inte var receptet på räksallad som skulle skyddas här.

Sekretessavtalen har en annan, mycket farligare uppgift, än att skydda affärshemligheterna kring en köttbullsmacka – nämligen att hålla oss tysta. Det är samma funktion som bristen på meddelarfrihet i privat sektor fyller. För det handlar inte om företagshemligheterna i en coleslaw, know how om smörgåsberedning eller produktionsmetoder. Företagen vet att om vi är rädda för att förlora våra arbeten så undviker vi att påtala missförhållanden. Med hot om skadestånd kan denna rädsla förlängas även långt efter vi slutat på arbetsplatsen.

I stället borde vi kunna vara lojala med våra kroppar och arbetskamrater. Vi borde prata om det som arbetsgivarna är riktigt rädda för att vi ska tala om: våra löner, anställningsvillkor och arbetsmiljö. I tystnaden om detta kan företagen spela ut oss mot varandra med individuella löner och hot om illojalitet om vi protesterar mot missförhållanden. Och det förlorar inte bara vi på utan också de barn som far illa i en för hårt slimmad barnomsorg, de gamla som inte får möjlighet att komma ut inom äldrevården och vi som utför arbetet medan vi betalar för dålig arbetsmiljö och stress med våra kroppar.

Jag skrev aldrig på det där avtalet. När chefen tillfälligt lämnade rummet smugglade jag ner det i väskan i stället. Han märkte det som tur var inte. Annars hade jag kanske inte vågat skicka iväg det till facket eller skriva den här krönikan. Det visade sig att avtalet inte var förhandlat, men vad gjorde det när ingen skulle våga påpeka att det ens existerade i rädsla för kontraktsbrott.

PS: En dag hoppas jag få leva i ett samhälle där man vet mer om arbetslöshetens effekter på människan än på inflationen.