Elinor Torps bok är en rak käftsmäll. Alla som trott att det går att få arbetsskador som skadar själen hos anställda klassade som arbetsmiljöbrott i domstol, borde läsa den här boken.

Den handlar om det uppmärksammade fallet med socialsekreteraren Lasse Persson i Krokom. Han tog sitt liv efter en lång period av undermålig arbetsmiljö och dåligt ledarskap.

Elinor Torps bok är stark inte bara för att det är en så fruktansvärd historia hon berättar, utan för att hon gör det så bra. Hon tar greppet om berättelsen och gestaltar det som har hänt med en egen röst. Hon har gjort ett gediget arbete med att intervjua Lasses änka, barn, arbetskamrater och några av hans tidigare chefer. Hon har läst domar, mejl, artiklar och böcker i ämnet.

Det är en otroligt otäck bild som växer fram och det är omöjligt att lägga boken ifrån sig när man har börjat läsa. Samtidigt är det svårt att förstå att en arbetsmiljö tillåts att vara så dålig så länge och att alla varningssignaler som fanns ignorerades av cheferna i organisationen.

Lasse gick ner kraftigt i vikt och berättade att han mådde dåligt. Kollegor signalerade att de var oroliga för att han skulle ta sitt liv och att han valt sättet han skulle göra det på. Trots detta ingrep inte cheferna.

Boken synliggör att det överallt i samhället finns lagar, regler och normer för hur vi får bete oss mot varandra. Dock verkar arbetsplatser vara undantagna från detta. Särskilt om chefer mobbar anställda verkar de kunna göra detta i stort sett oinskränkt. Enligt bokens författare finns det i exempelvis Norge reglerat att anställda inte behöver acceptera vad som helst när det gäller dålig arbetsmiljö. I Sverige finns ingen sådan gräns.

Extra otäckt är att Lasse är långtifrån ensam. Det finns forskning som tyder på att mobbing på jobbet är orsaken till vart sjunde självmord.

Alltså finns all anledning för både chefer och anställda att läsa den här boken och tillsammans arbeta för en bra arbetsmiljö på varje arbetsplats. Lasses död får inte ha varit förgäves, vi måste lära av vad som gick fel och se till att det inte händer igen.

Den här boken har inget lyckligt slut, det finns inga vinnare i berättelsen om den dödligt dåliga arbetsmiljön. Lasse tog sitt liv, hans familj får leva utan sin make/pappa. Det märks också tydligt att cheferna i organisationen inte heller mådde bra. Det fanns varken tillräckliga kunskaper i vad ett arbetsmiljöansvar är eller tid att arbeta med frågorna. En av cheferna berättar öppet om hur dåligt han mått av denna press och stress. Hos övriga chefer märker man mest att de inte mår bra på den totala känslokyla som verkar gälla hos dem. Inte en enda gång ber de Lasses familj om ursäkt.