I år tänkte jag att jag aldrig mer vill uppleva en sommar i hemtjänsten. Jag vill aldrig mer känna mig så ensam. Vill inte jobba med oerfarna ungdomar som inte vet vad yrket innebär och därför kollapsar halvvägs. Vill inte vara utmattad redan klockan åtta, när arbetsdagen knappt börjat. Aldrig mer. 

När jag går min väg är jobbet borta. Jag vet att det finns där, som ett avlägset kaos under min ledighet. Jag blundar. Det är en förutsättning för att kunna hantera stressen så att den inte får fäste. Alltför många faller handlöst in i väggen och slår själen blodig. De kommer aldrig tillbaka, är aldrig sig själva mer. Det enda sättet att inte hamna där är att lära sig att blunda. Under semestern blundar jag. Men så händer något.

Media fylls av rapporter om människor på flykt. Syrien syns överallt, människors lidande och död drabbar mig och all jobbstress kommer tillbaka i semesteridyllen. Nej, det går inte att jämföra sommarens vårdkaos med krig och flykt. Lidandet och utsattheten är så enormt mycket värre än någon av oss kan förstå. Det är kontrasten som drabbar mig. Vi och dom. 

Och då skäms jag. Inte över att jag ändå tycker att mitt jobb har usla arbetsförhållanden. Utan för att människor i media, i min och din närhet skyller allt på invandringen. Som om min sommar i hemtjänsten hade varit bättre om vi inte hade tagit emot människor som behöver hjälp? Att vi värderar kvinnodominerade vårdyrken lägre än andra är en av orsakerna till att det ser ut som det gör, det är ett strukturellt problem som kräver oändligt större åtgärder än att stänga gränser. 

Så återgår jag ändå till jobbet. Vardagen tar vid, men flyktingkrisen pågår alltjämt. Människor fortsätter att fly och dö. Äldreomsorgen fortsätter att falla samman. Sverige har råd att både hjälpa människor på flykt och att ordna en välfungerande äldreomsorg. Vi har råd, men vi behöver inte ha råd. Om vi motar bort flyktingar tar någon annan emot dem. Om pengarna minskar så fungerar vården ändå, mirakulöst nog. För omsorgssektorns arbetskraft sätter sig inte ned och vägrar. Vi fortsätter, för patienternas och omsorgstagarnas skull. Sedan faller vi, och blir en bortglömd siffra i statistiken liksom alla flyktingar som dör. Och alla blundar.

PS: Jag är inte ensam om känslan av att det är nog; Hemtjänstupproret eskalerar inom sociala medier och Malin Åkerströms facebookinlägg om en sommardag i hemtjänsten är skrämmande läsning som fått stor spridning (läs mer om det här). Med hopp om bättring inför nästa år!