Kongressen inleddes på onsdagen med att diskutera flyktingkrisen. På LO:s initiativ var Aida Hadzialic en av de inbjudna talarna. Hennes vittnesmål om livet som flykting rörde många till tårar och hon fick stående ovationer efteråt.

Aida Hadzialic, med bosniskt ursprung, föddes 1987 i dåvarande Jugoslavien. Fem år senare kom hon till Sverige med sina föräldrar som i skräck flydde från krigets fasor i hemlandet.

– Jag föddes i Foca, en medelstor stad vid floden Drina, sydöst om Sarajevo. Drina, med sitt smaragdgröna vatten skulle senare kallas floden av blod.

Aida Hadzialic fortsatte att berätta om sina minnen som fem år gammal, när hon gick på bron över floden tillsammans med sin morbror, ätandes glass.

– En man kom emot oss och frågade min morbror om han hört att kriget var på väg i Kroatien.

Männen på bron försökte lugna varandra med att det nog skulle ordna sig och att inget krig skulle bryta ut här.

– Jag kom ihåg att jag tänkte att, vad är krig, vad är Kroatien och vad är ”här”. Men sen tänkte jag att om de vuxna säger att allt kommer att bli bra så kommer det att bli så.

Men allt skulle inte bli bra.

– Plötsligt var det soldater på gatorna. Mina föräldrar talade om att fly men vi var instängda i lägenheten och kunde inte gå ut på grund av restriktioner att röra sig utomhus.

Utanför fönstren avlossades skott och familjen sov på golvet.

– Mamma och pappa läste bok efter bok för mig. Och jag kände mig trygg, jag var ju tillsammans med dem.

En dag bultade det plötsligt på dörren. En beväpnad man trängde sig in och krävde att få alla deras värdesaker. Han uppmanade dem att fly, och de skulle vara tacksamma över att han inte sköt ner dem på fläcken.

”Jag har stått öga mot öga med ondskan – nationalismen. Den tvingade min familj att överge allt och fly, den ledde till krig, förstörelse och folkmord.”

Aida Hadzialic tog en lång paus i talet för att hålla tårarna tillbaka. Bland ombuden var det många som snörvlade och torkade sina ögon.

Hon fortsatte med att berätta att olika omständigheter gjorde att hennes familj på sin flykt kom till Sverige, till Malmö, en mörk och regnig natt.

– Vi placerades i ett tält för att få skydd. Jag minns hur regnet slog mot tältduken. Men jag minns också att för första gången på länge kunde jag sova utan att vara rädd.

När Aida Hadzialic tänker tillbaka, hur det som hände i hennes hemstad kunde hända, hur allt kunde börja falla samman i Sarajevo som år 1984 stod värd för de olympiska vinterspelen, då är svaret givet för henne.

– Jag har stått öga mot öga med ondskan – nationalismen. Den tvingade min familj att överge allt och fly, den ledde till krig, förstörelse och folkmord. Som litet barn gjorde denna ondska att jag förlorade hoppet. Jag miste nära anhöriga och var nära att själv dödas.

Hon tillade att hon sett stor mänsklighet ända sedan Sverige öppnade sina dörrar för henne, hennes familj och så många andra.

– Framför allt för att ge oss skydd. Men också för att ge oss möjlighet att starta ett nytt liv – vilket jag och så många andra, är djupt tacksamma för.

– Genom att tro på mig och min rätt till mänskligt värde har Sverige gett mig möjlighet till utbildning från förskolan till universitetet. Det har varit min nyckel till ett bättre liv. Det har också lärt mig att starka och framgångsrika samhällen byggs upp av oss tillsammans oberoende av våra ursprung.

Aida Hadzialic berättade att när hon, som en av 52 000 flyktingar kom från Bosnien till Sverige i början av 90–talet befann sig landet i en djup ekonomisk kris med hög arbetslöshet. Ändå tog svenskarna emot flyktingarna och välkomnade dem.

Hennes budskap till Europafackets kongress är att om Sverige kunde klara detta under 90–talats krisår så är detta möjligt också i dag.

– I synnerhet om vi alla gör det tillsammans.

Efteråt sa Aida Hadzialic att hon var djupt rörd över den värme hon möttes av från kongressombuden.

”Facket måste gå före, de fackliga värderingarna bygger på solidaritet och alla människors lika värde.”

Att Aida Hadzialic blev politiker beror enligt henne själv bland annat på att hon vill betala tillbaka för allt det goda Sverige har gjort för henne.

– Sverige är mitt nya hemland som jag älskar för allt det som landet gjort för mig, min familj och andra flyktingar.

Som ansvarig minister med ansvar för gymnasie– och kunskapslyftsfrågor möter hon ofta främlingsfientliga strömningar i skolorna.

– Det är allvarligt. Främlingsfientlighet är inte samma sak som nationalism. Men vi måste vara vaksamma så att inte främlingsfientligheten slår över i nationalism.

Europafackets nye generalsekreterare, som väljs på torsdag, Luca Visentini, var personligen engagerad i att hjälpa bosniska flyktingar i början av 90–talet. Ända sedan dess har han varit pådrivande för att facket ska ge stöd till flyktingar och papperslösa.

Han lovade Aida Hadzialic att Europafacket med än större kraft ska fortsätta detta arbete.

Det var ett löfte hon var mycket nöjd med.

– Facket måste gå före, de fackliga värderingarna bygger på solidaritet och alla människors lika värde, säger hon till Kommunalarbetaren.

Fotnot: Se hela Aida Hadzialics tal här.