Ibland tar jag på mig det där halsbandet, nästan som en besvärjelse. Ändå vet jag att jag är rätt orädd nu för tiden. Jag kastar mig ofta handlöst in i allt nytt.

Men hur blev det så? Hur gick jag från att vara världens räddaste människa till att våga allt? För jag var verkligen jätterädd när jag var ung. Paniskt rädd för spindlar, ormar, höga höjder, mörker och trånga utrymmen. Många fobier var nedärvda från min mamma. Men min rädsla sträckte sig långt förbi spindelfobin och höjdskräcken. Jag var framför allt rädd för min egen oförmåga.

Jag var dålig på så mycket: Allt det kvinnliga, att vara söt och älskvärd, vacker och huslig. Men även det manliga, att springa fort, vara stark, klättra i träd och bemästra mörkret. 

Mobbarna visste om mina rädslor och det räckte med en pytteliten spindel för att de skulle få mig att sitta och skaka av skräck i ett hörn av skolan i en halv dag.

Kanske var det just det som till slut fick mig att inse att jag inte kunde låta rädslorna styra mitt liv. Jag tog ett djupt andetag och började med spindlarna. Långsamt närmade jag mig de allra minsta, pyttesmå röda. Jag kunde sitta och titta på dem en hel dag. Till slut vågade jag röra vid dem. Då tog jag en lite större. Så där höll jag på. Dag ut och dag in. När jag kunde hålla en stor och hårig i handen kände jag triumf!

Sedan gjorde jag likadant med höjdskräcken. Klättrade allt högre upp i berg, hoppade bungyjump över halva världen och lärde mig till och med hoppa fallskärm. På egen hand. Visserligen kan jag fortfarande få svimningskänslor när jag tittar ner från höga höjder, men jag låter det inte längre hindra mig från att uppleva det jag drömmer om. 

Till slut, efter trettiosju års fegande, så vågade jag också till slut kasta mig ut i det okända och satsa på kärleken. Jag tänkte på alla gånger jag kastat mig ut i bungyjumplinan och kände just så: Nu är det bara att hoppa och lita på den här människan. Tillsammans med kärleken vågade jag också det största: Att bli mamma.

Nu har jag tre underbara, känsliga barn. Och det absolut viktigaste jag försöker lära dem är att det är okej att vara rädd. Men man får inte låta rädslorna styra sitt liv. För då är det faktiskt inget vidare liv värt att leva. 

PS: Tiden läker inga sår. Så heter tv-favoriten Tilde de Paula Ebys självbiografi som kommer ut i dagarna. En oerhört stark generationsroman för kvinnor. Speciellt för oss rotlösa.