Mer otrygghet gör det knappast bättre
Ungdomar, arbetare och invandrare är i behov av dåliga villkor. Det är för deras skull som försämringar på arbetsmarknaden behöver göras. Så resonerar allianspartierna och Svenskt Näringsliv allt oftare. Man lanserar förslag på försämringar – men paketerat dem som förbättringar.
Förra hösten föreslog den dåvarande finansministern Anders Borg (M) att en provanställning ska förlängas från sex månader till tolv. Provanställning är den sämsta formen av anställning, eftersom arbetsgivaren kan säga upp dig på dagen utan orsak. När Borg presenterade förslaget sa han så här till Sveriges Radio:
”Det har ju varit uppenbart att både ungdomar och invandrare har det lite svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden och då kan en liten förskjutning av provanställningar vara en reform man kan pröva”.
Det finns inga belägg att sämre villkor ger fler arbetstillfällen.
Att ett helt år i otrygghet benämns som en liten förskjutning visar att moderater inte har gått i vanliga människors skor. De flesta av oss skaffar ett jobb för att försörja oss och skapa trygghet. Inte det omvända.
Nu har partiets nya ordförande Anna Kinberg Batra tagit det här ett steg längre och föreslagit en tredubbling av otryggheten. Under namnet ”förstajobbet-anställning” (läs mer här) ska man under arton månader när som helst vara redo att sägas upp. Förslaget gäller främst unga och utrikesfödda. Men vad är det som säger att det inte kan börja gälla även alla andra på arbetsmarknaden om det blir verklighet av förslaget i framtiden?
Frågan är varför vissa grupper alltid måste få det sämre medan resurserna tycks vara oändliga för andra.
Aldrig har inkomstklyftorna mellan makteliten och arbetare varit så stora som nu. Det visar den årliga LO-rapporten Makteliten. Vd:arna på de största svenska bolagen har inkomster som är 50 gånger den vanlige industriarbetarens. Det är mer än vad en industriarbetare får ihop under hela sin livstid. Det är inte klokt.
Men det är inte bara inkomsterna det här handlar om. Utan precis vad rapportens namn antyder: makt.
I jämförelse är det absurt att det ens ska bråkas så mycket när kommunalarbetarna kräver så självklara saker som dräglig lön, bättre arbetsmiljö och ökat inflytande. Är det verkligen för mycket begärt i ett land där en del människor tycks vara värda 50 gånger så mycket?
PS: Årets mest delade Sommar i P1 handlade om miljö- och klimatfrågor. Det är hoppingivande att intresset för klimatet är så stort som det förtjänar.
