Han är stolt över att vara Nalta Eljest

Han kämpar, ramlar och tar sig upp igen. Skridskorna vill inte som han vill. Kroppen drar åt ett håll och fötterna glider åt ett annat. Ingen annan är så dålig. Ingen annan. Och så skratten. Han vill sluta, men får inte. Alla ska säger magistern. Det går inte att slippa undan.

Mikael Bergström sitter vid köksbordet hemma i Umeå och berättar. Det har gått över fyrtio år och det han minns av de första skolåren är just det; att han inte var som de andra. Det gick inte att gömma en stor och lång kropp som hans. 

– Jag kände mig som en stor pingvin som halkade runt på isen och alla bara skrattade. Jag var överviktig redan på lågstadiet och kunde inte lära mig det som var självklart för de flesta, som att åka skridskor, säger han.

Kläderna gjorde det inte lättare.  Eftersom vanliga barnkläder inte fanns i hans storlek gick han klädd som en farbror. Under mellanstadiet fick han gå till psykolog för att få hjälp med övervikten. Det skulle vara en lösning, men just då gjorde det läget värre.

– Jag minns hur det kändes när fröken sa rakt ut i klassrummet att: Mikael, nu är det dags för dig att gå till psykologen.

Någonstans där gav han upp. Han började stjäla pengar hemma. Mamma och pappa hade eget taxi­företag och det fanns alltid kontanter undanlagda. För pengarna försökte han köpa sig vänskap. Det gick så där. De äldre killar som han ville imponera på tog gärna emot pengar och saker, men när de inte fick något blev han slagen. Han snattade saker i affärer för att ge dem. Det var det första på länge som verkligen gick riktigt bra och det blev ett smidigt sätt att skaffa både mutor och saker till sig själv.

– Jag snodde mat. Chokladkakor. Jag tröståt så det gick åt en del. Maten har alltid varit min trygghet och när jag var liten så var det ofta jag behövde känna mig trygg.

Föräldrarna hade nog med sitt och märkte inte riktigt hur han gled in i en ny värld. För det var det han gjorde, gled ifrån skolan och hittade ett sätt att leva på som gjorde mindre ont. Han sa hej då hemma på morgonen och gick till en lekplats i stället. När det blev tråkigt började han hänga med de utslagna gubbarna på bänken i centrum. Han sprang lite ärenden och fick vara med.  Sedan gick det fort. I sjuan började inbrotten. Källarkontor bröts upp och bilar tömdes. Det blev glesare mellan besöken i skolan. Den kriminella banan tog fart på allvar och gick inte att bromsa in. Flera gånger blev han tagen av polisen.

– Jag var en dum tjuv. Jag erkände allt och tog ofta på mig skulden även om jag inte varit med.

Femton år gammal dömdes han första gången till skyddstillsyn. Något år senare gick det en haschvåg bland ungdomarna i Umeå och Mikael var en av dem som trillade dit.

– Många började med tyngre grejer och flera av dem jag umgicks med är döda nu.

Varför är inte du det?

– Varför brukar killar som jag klara sig? Jag blev kär förstås och hon ville ha mig. Det ändrade allt.

”Jag fick låsa in många av mina mobbare på anstalten. Och många jag kände. Det är klart att det kändes.”

Kaffehurran har stått och puttrat medan vi pratar. Mikael reser sig och slår upp kaffe i svarta muggar. Det är ett kök som visar omsorg. Här finns ingen gammal disk som står framme men däremot en nästan kliniskt ren spishäll. Jag känner mig lite skamsen över att jag är förvånad. Men det går liksom inte ihop, den där omsorgen om detaljerna och det vilda utseendet med långt hår och jättelik mustasch. Och så är det något med rösten när han berättar. Trots att han är så lång och stor är hans röst lika len som omtänksamheten han utstrålar. Kanske var det den sidan av honom som gjorde att han kunde bryta med den kriminella världen när han och första tjejen flyttade ihop? Det var i alla fall då som han slutade med droger och la av med inbrotten. Det har hållit i sig. Micke har hunnit fylla femtio år, han har tre barn från det första förhållandet och tre till med fru nummer två. Han har kämpat hårt för att de ska få en bättre uppväxt än hans egen och för att själv falla på plats i samhället och bli accepterad.

– Jag känner att jag har mycket att gottgöra.

Under nittiotalet jobbade han hårt på just det. Han försökte se välvårdad ut, hade kort hår och chinosbyxor. Sen fick han ironiskt nog jobb i kriminal­vården på Sörbyanstalten.

– Jag fick låsa in många av mina mobbare på anstalten. Och många jag kände. Det är klart att det kändes. Ibland kände jag att det var jag som skulle ha suttit där.

Det blev på ett sätt starten för en revansch. Han engagerade sig i allt han kunde och njöt av det. Pluggade för att ta igen gymnasiet, jobbade politiskt, fackligt och startade upp en avdelning för trafiksäkerhetsföreningen, NTF. Han syntes fortfarande, var lika lång och lika stor, skillnaden var att han nu fick uppmärksamhet för bra saker i stället för dåliga. Stod proper och välklädd på marknader och pratade om risken för viltolyckor. Så blev han vald till ordförande för Vänsterpartiet i Nordmaling kommun där han bodde då.

– Det var ju en väldig känsla att plötsligt se sitt namn i tidningen – Partiordförande Mikael Bergström säger stod det. Plötsligt var man ju någon på riktigt.

”Vi startade en ungdomsgård. Vi hade öppet fyra dagar i veckan ideellt och det kom fler barn till oss än till kommunens gårdar.”

Men det gick lite för bra och livet rullade på lite för fort. I slutet av nittiotalet ramlade han med ett brak in i väggen och livet tog tvärstopp på alla plan.

– Jag blev sjukskriven och fick tid att tänka efter. Jag kände att jag inte hade varit mig själv och bestämde mig för att göra något åt det.

Chinosbrallorna åkte in i garderoben och jeansjackan kom fram. Motorintresset hade alltid funnits där. Nu blev det amerikanare, tatueringar och så håret som fick växa sig vilt. Steget in i raggarvärlden var ett självklart val och lika självklart var det att vara en bra förebild. Han och några kompisar drog i gång bilklubben Big family cruisers, som på några år blev etablerad som en klubb som engagerade sig socialt i Umeå och hade som motto ”familjen och bilen i centrum”.

– Vi startade en ungdomsgård. Vi hade öppet fyra dagar i veckan ideellt och det kom fler barn till oss än till kommunens gårdar.

Han blev känd i Umetrakten som den stora raggaren med gott hjärta. I Västerbottens-Kuriren och Folkbladet skrevs mängder med artiklar om klubben och Big Papa, för det var så han kallades nu. Det var allt från cruising med pensionärer från äldreboenden, aktioner för hemlösa till att klubben gick med i RNS – Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.

– Att det blev något av var för att jag var sjukskriven. Jag hade tid att gå in i föreningslivet. Jag gjorde ju inte allt själv utan tillsammans med de andra. Jag var mer spindeln i nätet. Hade kontakter, ringde och ordnade tillstånd och så. Men till slut blev det för mycket.

Han fick sjukersättning och var sjukpensionär i många år. För några år sedan blev han av med den trots en konstaterad kronisk sjukdom. En följd av Försäkringskassans hårdare regler. I stället blev det arbetsprövning på ett vaktmästarkontor i kulvertarna under Umeå universitetssjukhus. Först på deltid men precis som med allt annat i hans liv drog det i väg.

– Jag såg hur mycket felfria möbler som slängdes här samtidigt som det kom ungefär en fylld flyttbil i veckan med nya. Jag frågade chefen om jag inte fick pröva att återvinna dem. Han sa ja.

”Jag minns hur det kändes när fröken sa rakt ut i klassrummet att: Mikael, nu är det dags för dig att gå till psykologen.”

På den vägen är det. I dag slängs väldigt lite möbler på sjukhuset. Idén har växt till en liten avdelning med två heltidare och en deltid. Alla arbetstränar. Ska någon ha ett skrivbord så ringer de först Mickes avdelning och frågar om det finns något gammalt som går att använda. Under en månad brukar de lämna ut ett 30-tal skrivbord och uppskattningsvis spar deras arbete någon miljon om året åt arbetsgivaren. 

Det är där han befinner sig nu. Det är på ett sätt en fjärde omstart. Han är mitt i livet – med ett jobb han gillar, har gått ur Big family cruisers och sålt bilen. I stället har han köpt MC och startat hojklubb. Han har nästan vant sig vid att vara sig själv. Vant sig vid att han sticker ut och syns oavsett vad han gör. Kändisskapet har lett till att han blivit vigselförättare och flera gånger om året väljer brudpar honom för att binda dem samman med äktenskapliga löften. Han har blivit sedd i tv-rutan också. Senast i slutet av förra året när han var med i SVT:s tävling Sveriges städmästare och höll på att vinna alltihop. Att göra tv är bland det roligaste han vet. Han har flera idéer som han vill genomföra och som han pratat med lite olika producenter om.

– Vi får se. Jag gillar att synas, säger han och tittar stadigt på mig över köksbordet.

Han säger själv att han har mycket kvar att jobba på, men det är länge sedan Mikael Bergström halkade runt på isen och kände sig som en utskrattad pingvin. Hemma i hallen hänger hans MC-väst. Nalta eljest står det på ryggen – det är västerbottensmål för lite annorlunda. Han ser stolt ut när han har den på sig.