Ett porträtt av Ingrid Bergman, en av de största inom svensk film någonsin. Och man undrar: varför har ingen gjort den här filmen tidigare? Hon dog för över 30 år sen.
I år skulle hon fyllt 100 år och det är sannerligen ett värdigt bemötande denna händelse får i form av Björkmans film. Med massor av familjematerial, fotografier, filmsnuttar, dagbokssidor tecknar han bilden av en målmedveten men rotlös och rastlös kvinna, som offrade en hel del för att leva sin dröm. Filmen berättas i jag-form, där Alicia Vikanders röst spelar Ingrid Bergman, och greppet fungerar mycket bra.
Till skillnad från andra dokumentärer av det här slaget klipps det inte hejdlöst i materialet, bilderna ligger gärna kvar en stund, det hinner födas tankar och känslor hos betraktaren.
Känns förmätet att skriva att något saknas men själv suktade jag efter mer reflektioner kring den moralpanik som uppstod i Hollywood när hon valde att lämna sin man och dotter för att i stället gifta sig med Roberto Rossellini. Hur kunde hon bli närmast utfrusen?
Porträttet är inte silkeslent, vilket förstås bara är bra. En av döttrarna kan till exempel inte dölja sin bitterhet över ”Ingrids ointresse” för sina barn.
Samtidigt lyfter hon och syskonen fram vilken stark personlighet hon var och hur roligt de hade tillsammans.
Det är ett starkt och rörande porträtt av en kvinna som kanske svek många men antagligen inte sig själv.
