Några vänner som har känt varandra i 40 år samlas på ett tak i Havanna för fest. En av dem lämnade Kuba för 16 år sedan och har återvänt för första gången. Kvällen börjar med dans och glada minnen, men ganska snart står det klart att det finns mycket ouppklarade konflikter, undertryckt ilska, besvikelse och sorg mellan dem. De som blev kvar är bittra på han som åkte, och själv har han aldrig trivts i rollen som exilkuban i Madrid och vill flytta tillbaka.

Medan mörkret faller och romflaskan blir tommare och tommare, så pratar de. Pratar, skriker, gråter. Skrattar ibland. Äter en bit mat. Pratar mer. Och det är allt som händer. Det kan låta jättetråkigt, och i början tror jag att det ska bli det. Men snart är jag helt uppslukad av de här människoödena, så påverkade av att ha vuxit upp och levt i diktaturen Kuba.

Det är fantastiskt skickligt av alla inblandade att med så små medel berätta en historia där inget saknas. Särskilt skådespelaren Pedro Julio Díaz Ferran imponerar i sin roll som Aldo, en mild man med mycket sorg i sitt fårade ansikte.

Det är mörkt och smärtsamt, så som livet ofta är. Men finns också ljuspunkter och kärlek, så som det ofta är. När himmeln över Havanna ljusnar framåt morgonen har jag lärt mig massor om Kuba och hur det äter sig in i folks privata relationer att leva i ett land där ingen går att lita på.