”Dags att skrota tidmätningen!”

Aldrig förr har så många människor varit i behov av hjälp i hemmet som i dag. Detta har öppnat upp möjligheterna att skapa en sorts industri av äldreomsorgen. Som en följd har vi börjat mäta vården med tiden som måttstock.

Med införandet av tidmätning inom hemtjänsten handlar det i dag om att vara så länge som möjligt på samma ställe. Efter avslutad arbetsinsats ska personalen klistra sig kvar hos brukaren för att inte förlora intäkter till arbetsgivaren. Tidmätningen (läs intäktsmätningen) tar ingen hänsyn till att besöken hos brukaren kan ta olika lång tid från gång till gång.

För att skapa en hemtjänst där kvalitet står i fokus måste personalen slippa dessa vansinniga tidmätningssystem och i stället få utföra den vård och de insatser som varje enskilt besök tar i anspråk, utan att utföraren får mindre ersättning.

Jag menar inte att personalen ska vara hos bruk­arna så kort tid som möjligt. Tvärtom anser jag att man ska vara på plats den tid arbetsinsatsen tar i anspråk. Men med dagens tidmätningssystem finns inget utrymme för flexibilitet och det hämmar förutsättningarna för en god vård.

De enda gånger det faktiskt är relevant med en tidsmässig måttstock är vid insatser som kallas för ”social samvaro”. Då är det primära med besöket att vara en kamrat och medmänniska till brukaren, och inga andra praktiska insatser står på agendan.

Tidigare, när jag handlade till Greta och hennes granne Anna hade bett mig om ett par liter mjölk och en tidning hade jag utan problem kunnat ordna detta i samma veva. Jag hade kunnat bidra med den servicen då jag vet att Anna i sin biståndsbeställning har rätt till detta. I dag, när vi mäter tider går det inte att vara flexibel längre. Trots att de båda damerna bor grannar så kan jag av tekniska skäl bara handla åt den ena då jag måste vara registrerad för den jag hjälper. Så när Anna ska få sin handling får jag göra om samma procedur med start av tiden med ”pennan” och gå samma väg till affären och sedan tillbaka. I stället för att slå två flugor i en smäll.

I en tid då utförarna får betalt för antalet utförda minuter – när detta är det primära – så får vi vårdbiträden och undersköterskor ständigt ha koll på minuterna och utöver det praktiska arbetet dras med en onödig stress och press dagarna i ända.

Det är dags att kasta mobipen, paragå och allt vad det heter på soptippen, en gång för alla.

Niklas Larson,
vårdbiträde