”Det bästa jobb jag någonsin haft”

I Flen ligger ett av Migrationsverkets förvar, som det kallas, där asylsökande lever inlåsta i väntan på att utvisas från Sverige. Den aktuella och kritikerrosade dokumentären ”Förvaret” utspelar sig där. I elva år var det Solveig Zdinis arbetsplats. Hon har lång erfarenhet som vårdbiträde och jobbar nu åter i hemtjänsten.

Vi träffas i Solveigs kök i Bettna, några mil från Flen. Solveig håller en blommig kaffekopp mellan sina långa gelnaglar med rosa och lila mönster.

– Det var det bästa jobb jag någonsin haft, säger hon om förvaret.

Ändå valde hon att säga upp sig för ett år sedan. Det är ett tufft jobb som handlar om att dagligen möta förtvivlade människor. Och Solveig upplevde att hon aldrig fick positiv feedback från sina chefer.

– Fast om man lyckades hindra ett självmord eller en rymning så kunde man få höra att det var bra.

”På vartenda utvecklingssamtal fick jag veta att jag var för social.”

I filmen får vi följa Solveigs och kollegan Sophies arbete. Hur de försöker stötta de inlåsta personerna, som kallas förvarstagna. Innan Sophie går på semester vill hon ordna en fest för dem. Glass och grillning. ”Hur tror du att det kommer se ut på mitt utvecklingssamtal?”, säger Solveig.

– På vartenda utvecklingssamtal fick jag veta att jag var för social. Men jag ändrade mig inte och jag var ju kvar i elva år. De hade väl nytta av det när det behövdes.

Hur då?

– Ibland blev man utnyttjad. De kunde säga ”du som har så bra kontakt med henne, gå upp och prata med henne!”.

Hur vågade du gå emot cheferna?

– För jag gjorde inget fel. Jag bröt inte mot några regler. Jag var bara omtänksam, hjälpsam och empatisk.

I dag, när Solveig har slutat på förvaret, har hon kontakt med en del personer som suttit där och nu lever i Sverige eller i sina hemländer. Många har letat upp henne på Facebook.

För Solveig själv var det ingen konflikt att vara både tjänsteman och människa. Den nära kontakten gjorde det inte svårare att larma om hon misstänkte en rymning. Och att kroppsvisitera någon är lättare om personen litar på en, tycker Solveig.

– Jag är inte bara statstjänsteman. Jag gjorde ett bra jobb och jag fick bra kontakt med de förvarstagna.

”De gånger de inte gick frivilligt utan fick hämtas av polisen, då var det tufft.”

I filmen följer vi förtvivlan hos Aina, som efter en lång tid i förvar kommer att utvisas till Tjetjenien där hon överlevt krigen. Jag undrar om det inte var lätt att känna hopplöshet när man mötte dessa människors öden, men inget kunde göra.

– Jo. Inför Aina visade vi aldrig att vi var ledsna. Vi ville göra hennes tid så bra som möjligt och trösta henne. Men jag vet inte hur många gånger Sophie och jag stod i köket och stortjöt.

Hur kändes det när personerna hämtades?

– Det kändes bra när de gick ut självmant med huvudet högt. Men de gånger de inte gick frivilligt utan fick hämtas av polisen, då var det tufft.

”Förvaret” ger en unik inblick i en värld som få känner till. Anna Persson, som regisserat filmen tillsammans med Shaon Chakraborty, säger att filmen är en kritik av att människor kan frihetsberövas utan att ha begått brott. Hon ville skildra både de förvarstagna och personalen.

– Flera som sett filmen känner igen sig i sin yrkesroll, inte bara från förvar utan också vård och myndigheter. De känner igen sig i dilemmat att vara å ena sidan människa och å andra sidan tjänsteman. Det är inte alltid så enkelt.

Anna hoppas att filmen väcker frågor som kommer att diskuteras runt fikabord på arbetsplatser.

– Jag tror att förvar är något som i efterhand kommer att ses som absurt och inhumant. Varför kan de här personerna frihetsberövas när man inte gör det med svenska medborgare?