Hon skriver om det vackra i vården

Varför har du skrivit boken?

– Det är ingen som berättar om sådant – om det inte handlar om vårdskandaler, som kanske inte ens är sanna. Men även där, på livets oglamorösa sida, finns mycket skönhet. Och det är ju så roligt!

Du jobbade under många år i demensvården. Hur har du använt kultur där?

– För mig är kultur allt som passerat någons hjärta och kommer ut i förädlad form. Det kan vara musik, dans, att man läser högt. Men det kan också vara att det står en vas med vackra blommor på bordet i stället för skräp. Det kan vara att lacka naglarna, fixa håret eller att duka vackert. Alla har vi något att bidra med.

– Och matsituationerna. Det är dagens höjdpunkt, det är smak, doft, samtal. Det kan bli en bra stund om en serverar och en sitter och samtalar och hjälper dem som behöver det. Att veta något om dem som bor där, samtala om det – det är riktigt kulturarbete!

Men ofta skapas kaos; teven är på och personalen springer omkring. Många har svårt att sitta stilla, vara här och nu tillsammans med de dementa. Som om att uthärda kaos är mer beundransvärt än att skapa lugn.

– Jag har också erfarit att livsberättelserna som finns inte tas tillvara. Det finns till och med ett motstånd i att ta till sig dem. Jag tror inte att det är en slump. Om man lär känna någon blir denna en person. Det handlar om oss själva och vår rädsla för lidande och död.

Vad kan man göra åt det här då?

– Det skulle behövas en speciell utbildning för att jobba på boende, som betonar att det är så många bitar. De boende ska leva ett gott liv. Det är inte samma sak som att jobba på ett akutsjukhus.

– Samtidigt är det kanske viktigare att ha något slags intresse och läggning och ett öppet sinne. Man kan öva upp det, men inte läsa sig till det.