Vanessa: ”Inte mig det är fel på”

”Han tror att han är en tjej, han har bara dockor och ponnyer hemma”.

Gruset som barnen i Rosengård i Malmö kastar tillsammans med glåporden fastnar i de kladdiga tårarna på den sjuåriga pojkens kinder.

24 år senare sitter Vanessa Lopez mitt emot mig på ett kafé i Stockholm. I dag har hon inte lösögonfransar, som sist vi sågs, och håret som skiftar i olika bruna nyanser faller mer naturligt över axlarna. Jag tänker att hon är som vilken tjej som helst, vad det nu betyder. Jag tror att det betyder att man inte kan veta ett skit om en människa genom att titta på henne. Det är ingen som kan veta att Vanessa har varit en kille. Jo, ett fåtal människor kan se det, menar hon. Dessutom har hon berättat om sin transsexualitet i kvällstidningar och tv. Hon lämnade till och med hemtjänsten för att vara med i dokusåpan Big brother och komma ut för hela Sverige.

– Jag väntade på min chans. Det var ingen transperson i Sverige som hade synts så mycket i media som jag gjorde då. Det var mitt uppror mot ett liv i tysthet.

Jag frågar Vanessa om hon någon gång ångrat sin öppenhet.

– Ibland, när jag träffar killar. Jag måste träffa någon som tänker ”vem fan bryr sig?” Det är jobbigt för en heterokilles manlighet att vara ihop med någon som varit kille. Det förknippas med homosexualitet.

Öppenheten har inte alltid varit enkel. Vanessa har fått ta emot hot, liksom många transpersoner. Men i hemtjänsten var hennes bakgrund inget konstigt för kollegor, chefer och vårdtagare. Det underlättades av att en facklig företrädare var hbt-person själv och såg till att Vanessa fick föreläsa för Kommunal.

I hemtjänsten fann Vanessa en oväntad vänskap i en äldre man med kavaj och bakåtslickat hår, en man som blev viktig för Vanessa som saknade äldre släktingar. Hon berättade att hon skrev en bok. Han introducerade henne för författare som Hemingway. Nu är vi hemma hos Vanessa i Järfälla, där hon bor sedan några år tillbaka, och hon hämtar en antologi med klassiker i sin stringhylla på väggen. På försättsbladet står det med snirkligt bläck:

Till min hustru 27 juni 1943
Till min vän Vanessa 20 februari 2010

En dag berättade Vanessa för sin äldre vän att hon varit kille. Han svarade ”det visste jag redan” och hämtade kvällstidningen som han sparat. Vanessa ler vid minnet.

”Man är utfryst i gayvärlden, utfryst i heterovärlden och utfryst från kärlekslivet. Det är därför som många transpersoner tar sina liv.”

Den lilla pojken i Rosengård – han skulle minsann slå tillbaka. En dag kom mamman hem med ett par boxningshandskar och lärde honom att slåss. ”Ingen kommer någonsin att försvara dig”, sade mamman. Om och om igen. När Vanessa i tonåren börj­ade leva mer och mer som tjej, kastade mamman ut henne. Men det var också mamman som förmådde Vanessa att läsa till undersköterska efter gymnasiet. De gick till och med i samma klass. Då hade Vanessa blivit kvinna fullt ut. Fått bröst av silikon, ett kvinnligt kön och sin rätta identitet i passet. Från att ha äcklats av sin kropp kände sig Vanessa hemma. Äntligen.

Hon är 1,75 lång och har storlek 41 på skorna, som numera oftast är bekväma eftersom fötterna förstörts av alla höga klackar de burit. Hon har långt hår och smala, mörka ögonbryn. Hon har hittat ett röstläge som en logoped bedömt som kvinnligt. ”Jag passerar som kvinna”, konstaterar Vanessa. Hon säger att det har underlättat för hur hon togs emot exempelvis i hemtjänsten.

– Det är lättare att acceptera någon som passar in i normen. Människor tänker svart eller vitt – är du man eller kvinna? Det var lättare för både vårdtagare och chefer att jag bara var en latinotjej, säger Vanessa, som är född i Chile och kom till Sverige som tvååring.

Dessutom tror hon att det faktum att vården är kvinnodominerad gör den mer tolerant.

– Kvinnor är mer empatiska än män. Vi uppfostras till att uttrycka känslor.

Vanessa har haft pojkvänner men ofta har hon känt sig avvisad på grund av att hon inte föddes som tjej.

– Det är utanförskap hela tiden. Man är utfryst i gayvärlden, utfryst i heterovärlden och utfryst från kärlekslivet. Det är därför som många transpersoner tar sina liv.

Transpersoner är en utsatt grupp i samhället. De är särskilt utsatta för våld, psykisk ohälsa och begår oftare självmord. Men Vanessa har slutat att känna sig utanför.

Hon tror att hon efter ett liv i utanförskap har blivit immun mot det i stället för att brytas ned. Och hon upplever att samhället förändras, den yngre generationen är mer accepterande.

Från Vanessas dator spelas låten ”Earned it” med The Weekend på repeat. Det dramatiska introt förstärker dramatiken i Vanessas livsberättelse. Trots dagsljuset brinner två höga stearinljus på köksbordet. Där sitter Vanessa med lösögonfransar och sminkar sig framför en bordsspegel. Hon har en bakgrund som modell. Efter könsoperationen gjorde hon praktik på barnonkologen. Men hon var inte redo att omge sig med blod. Så i stället för att direkt börja jobba som undersköterska reste Vanessa till Spanien och jobbade som modell. Hon ville vara den ultimata kvinnan, och vem är den ultimata kvinnan om inte en modell? Till vardags har Vanessa sällan så här mycket smink längre, men hon säger att hon blev ganska stereotyp som kvinna.

– Jag längtade så mycket efter att vara tjej så då gick jag all in, jag hade så mycket femininitet att leva ut.

”Jag hade kunnat stanna i mitten, som androgyn, jag hade velat vara ett levande statement.”

Jag vill veta hur könskorrigeringen förändrade Vanessa som person. En fråga som Vanessa tycker särskilt mycket om, säger hon och berättar:

– Som kille uppfattades jag som svag och otillräcklig, folk tittade ner på mig. Men som tjej var jag plötsligt stark och självständig. Nu när jag blir bemött med så mycket respekt så växer jag som kvinna. Jag känner mig tryggare i mig själv.

Vanessa känner sig fortfarande hemma i den kvinnokropp hon har i dag – men hon ångrar att hon opererade sitt kön.

– Jag hade varit lika lycklig om jag hade haft en snopp.

Anledningarna till att Vanessa ångrar operationen är flera: Hon måste äta hormoner hela livet, hon fick göra fem operationer vilket innebar påfrestningar för kroppen och flera sjukskrivningar. Men framför allt har hon ingen chans att få biolog­iska barn.

Ända fram till 2013 var man tvungen att steriliseras för att få byta juridiskt kön i Sverige. När Vanessa gick igenom sin process erbjöds steriliseringen i samband med könsoperation. Att vara kvinna och behålla snoppen sågs inte som ett alternativ.

– Jag hade kunnat stanna i mitten, som androgyn, jag hade velat vara ett levande statement.

– Om jag föddes med kvinnlig könsidentitet och manlig kropp så är det naturligt. Det är inte mig det är fel på, jag är inte född i fel kropp. Det är våra normer det är fel på.

Men det där håller på att luckras upp, säger Vanessa. Som har insett att hennes uppgift i livet är att prata om det här. För tillfället jobbar hon inte som undersköterska, utan föreläser och jobbar med sitt bokförlag som hon startade för att ge ut sin självbiografi ”Jag har ångrat mig”. I sommar ger hon dessutom ut en barnbok om en transperson.

Hon tycker att hon själv och andra transpersoner har en viktig funktion i samhället.

– Vi är en brygga mellan könen, vi är här för att återställa den obalans som finns mellan män och kvinnor.