Lena – en gudmor för flyktingtjejerna

– Hon är godmother, jag kallar henne godmother, säger Iqlas Haji och utbrister i ett brett leende.

Iqlas har bott i Sverige i två år. Född är hon i Somalia, liksom de flesta av tjejerna här i kväll. Käglorna rasar under storbildsskärmar med direktsänd elitseriehockey.

Och godmother själv, gudmodern som Iglas talar om, är Lena Andersson Selander. Hon har fullt upp i kväll och har slutat jobbet på Hagagymnasiet några timmar tidigare för att kunna arbeta med tjejgruppen. Snabbt prickar hon av tjejerna på en närvarolista, kollar med baren att allt är klart för maten efteråt och så verkar hon alltid ha ett ord över om någon i gruppen vill lufta någonting. Pengarna till kvällens bowlingafton kommer från Rotary, Lions, Borlänge ungdomsråd och Svenska kyrkan.

– Vi har inte fått en skattekrona.

Men initiativet till att starta den här tjejgruppen kommer inte från Lena från börj­an. På bowlingbanan längst bort har Nasrin Kayse Abdullahi just slagit in en spärr. Hon berättar kortfattat om sitt liv här i Sverige. Alla ställen hon bott på: Märsta, Kiruna, Gävle (”några dagar”), Stockholm och så Flen. Det var där, i Sörmland, som hon såg hur killarna ofta samlades och spelade fotboll efter skolan, samtidigt som tjejerna – gick hem. Hon startade en tjejgrupp och när hon för tre år sedan kom till Borlänge kontaktade hon Lena Andersson Selander och tillsammans öppnade de en liknande verksamhet här.

– Utan Nasrin hade det här inte blivit verklighet, säger Lena.

Nasrin berättar:

– Jag frågade om jag fick prova på och starta en tjejgrupp. Vi satte upp en dag och trodde kanske att det skulle komma tre. Det kom 16.

Lena är den snällaste person jag har träffat någonsin. Jag är så tacksam.

Så i september 2013 drog det i gång. De träffades hemma hos Lena, drack te, åt kanelbullar och pratade om vad de ville göra. Sedan tog det fart. Studiebesök på SSAB, pannkakskurs, pinnbrödsgrillning i skogen, filmkväll hemma hos Lena själv. För att nämna något av allt Lena och gruppen har gjort sedan dess.

Och där får Nasro Hussein in en strike. Applåder.

– Det var första gången! Nej, jag skojar.

För det är inte första gången hon, Iglas och de andra tjejerna lirar bowling, men då har det varit på Maserhallen i en annan del av stan. Men nu är det sportbarspremiär och när en timme har gått sitter 28 lyckliga, skrattande, selfieplåtande unga kvinnor över varsin caesarsallad. ”Sveriges snabbaste bredband är här”, basunerar reklamfilmen ut på megateven ovanför långbordet. De flesta äter inte den klassiska hamburgaren eftersom nötköttet inte är tillräckligt halal här, även om det finns ett fåtal kristna flyktingtjejer i gruppen som glatt mumsar burgare. Samhörigheten går inte att ta miste på. Som när Iqlas Haji berättar vad tjejgruppen har betytt:

– Lena är den snällaste person jag har träffat någonsin. Jag är så tacksam. Och även de nya tjejerna som kommer blir liksom lika som oss. Alla är snälla och vi lär känna varandra.

Tanken är att guida tjejerna ut i vårt samhälle. De flesta av våra elever har flytt från länder som är helt annorlunda än Sverige.

För nya tjejer – och killar – kommer det. I fjol bosatte sig 372 flyktingar i Borlänge och 24 av dessa var ensamkommande barn. Lena Andersson Selander möter dem inte bara på tjejgruppsträffarna. I sitt arbete som elevassistent jobbar hon med en flicka med funktionshinder från Somalia och i arbetsuppgifterna ingår också sedan nyligen att tillsammans med en kollega fixa fram praktikplaceringar. Dagen efter kvällens bowlingträff ska hon gå med en flyktingkille till badhallen för att introducera honom på hans nya praktik.

Men nog är det tjejerna som hennes hjärta klappar extra för. Som Stockholmsbesöket i somras. Alla i gruppen som jag pratar med lyfter fram det. De fick besöka riksdagen, åka båt för första gången och så fick de två timmars fritid.

Jag frågar Nasro Hussein vad de gjorde på de där två timmarna.

– Vi åkte till Rinkeby och köpte kläder!

För Lena Andersson Selander har tjejgruppen inneburit att arbetet som elevassistent fått en ny och viktig dimension.

– Tanken är att guida tjejerna ut i vårt samhälle. De flesta av våra elever har flytt från länder som är helt annorlunda än Sverige, från länder med krig och förfölj­else där kvinnor och tjejer inte tillåts ta en aktiv del i samhället. Studier och att lära sig språket är förstås viktigt. Men för att känna sig bekväm och trygg i Sverige krävs att man känner till sina rättigheter och skyldigheter.

Men allt sker alltså utan skattepengar.

Vad tycker du om det?

– Det är hemskt. Elevhälsan borde få förstärkning, framför allt med personal som har kompetens att ta hand om elever som flytt från krig. När någon tjej är ledsen, det kan handla om att en anhörig i hemlandet har dött, finns ingen där att prata med.

Och själv, var får du engagemanget ifrån?

– Nej, men man får ju så mycket tillbaka!