Pappa August börjar glömma saker. Ja, han blir mer och mer förvirrad. Den österrikiske författaren Arno Geigers första bok som kommer på svenska är en ömsint skildring av en fader, men framför allt en bok om demens. Naturligtvis om hur man påverkas som anhörig, det vanliga: förnekelse, ilska och till slut insikten att det är så här det ser ut, pappa måste in på hem.

Men det som är bokens stora styrka är att Geiger nästan lyckas beskriva också hur det är att ha demens, i den mån det nu låter sig göra. Vi kommer fadern så nära, till slut är det som om vi har fått låna hans ögon. Omvärlden har liksom blivit suddig.

Det är ett ljust porträtt vi får av pappa August. Den aggressivitet som är en så vanlig del av sjukdomen är nedtonad, till viss del en följd av att fadern får mediciner och blir tryggt behandlad.

En stor del av boken utgörs av lösryckta citat som pappan säger under sin sjukdom. Det är små humoristiskt lågmälda guldkorn från en sjuk hjärna som inte längre ser några mönster. August tittar på sina grannar där på hemmet och säger:

”Här finns det fler latmaskar. De har jag alla trummat samman.”

Någon gång skrattar jag högt – ett gott och ovanligt betyg åt en bok – och ibland får jag nästan lust att blåsa liv i den slitna klyschan ”jag skrattar med, inte åt”: så medkännande skildrar Arno sin pappa.

Som läsare vill jag läsa mer av Geiger. Han är stor i den tysktalande världen, just denna bok har tryckts i 600 000 exemplar och översatts till 30 språk och författaren har tidigare tilldelats Tyska bokpriset.

Jag tror att det här är en bok som kan skänka både lite glädje och kanske också en smula ny förståelse för den som jobbar med demenssjuka. Det skildras också hur tufft det kan vara att försöka vårda någon som ibland är skrämmande och elak.

Men till syvende och sist är det är en bok om det märkliga i att vara människa.

”Eftersom min pappa inte längre kan gå över bron till min verklighet, måste jag över till honom”, skriver Geiger. Och det är väl det som är så svårt, när någon försvinner djupt in i ett allt dimmigare töcken.