Slit, passion och hela baletten

Vi är i en väldigt ljus danssal på Kungliga Operan i Stockholm. Klassiska tavlor i guldram på väggarna, unga män i gympakläder på golvet. De är inte mer flashiga än på Friskis och Svettis, tvärtom. Klädda i urtvättade hemmakläder, kalsonger eller tajts gör de pliéer, knäböjningar vid stången. Klassisk musik fyller rummet från pianot i hörnet.

Så här börjar alla arbetsdagar. Daniel Norgren-Jensen har jobbat på Kungliga Baletten i sex år. Som barn tävlade han i gymnastik och spelade piano, balett blev ett naturligt steg. Hans mamma var dessutom operasångare. Tolv år gammal flyttade Daniel själv till Kanada för att gå på balettskola. Det hade varit ett tufft år på skolan hemma i Malmö.

– Jag blev jättemobbad för att jag dansade balett, berättar Daniel på ett fik i Gamla stan.

I baletten får Daniel leva ut sina kvinnliga sidor. Män får sällan ha tåspetsskor, men i en av föreställningarna som Daniel repeterar nu, ”Midsommarnattsdröm”, ska han ha det. I övrigt helt naken, även det för första gången.

Hur känns det?

– Kul. Det känns lite skönt att bli objektifierad som kille. Jag ser mycket nakna tjejer överallt. Jag tänker att det kan vara intressant för en åskådare att se en naken man.

Den andra balett som Daniel repeterar under våren är ”Don Quijote”. Det är en klassisk balett där dansen är i fokus, medan ”Midsommarnattsdröm” är gränsöverskridande. Det är mer som dansteater, säger Daniel, och tillägger att hans scenklädsel kan komma att ändras; i en kreation finns stort rum för förändring. Daniel är klassiskt skolad men dansar lika gärna modernt – bara det är dans.

– Men i balett gillar jag det feminina dansspråket. Det finns inget sådant sätt att vara man någon annanstans. Jag njuter av det.

Sedan i fjol är Daniel förste solist, vilket är steget näst högst upp i hierarkin (se ordlistan). Men alla kan få solistroller så egentligen har hierarkin ingen funktion, tycker Daniel. Men lönen sätts efter hierarkin och ålder. En ung kårdansare tjänar runt 22 000 och en äldre premiärdansare runt 30 000.

– Det är absolut inte sämst i landet.

Mitt fackliga engagemang har varit terapeutiskt. Jag kan förena min människa med det individualistiska, där det bara handlar om mig.

Som balettdansare jobbar man hårt med sig själv och sin kropp. Ett egocentriskt yrke, säger Daniel. Han började jobba fackligt i Teaterförbundet för att fylla hjärnan med annat än dans.

– Mitt fackliga engagemang har varit terapeutiskt. Jag kan förena min människa med det individualistiska, där det bara handlar om mig. Fackligt jobbar jag inte för mig själv.

Problemet är tiden. Sex dagar i veckan har Daniel träning och repetitioner enligt ett schema. Då ska han även hinna sitt fackliga arbete: ordförande för balettklubben på Operan och ledamot i både avdelningsstyrelsen och förbundsstyrelsen.

Pensionen är en viktig fråga. Möjligheten att ta ut tjänstepension ska höjas från 41 till 65 år. Tanken är att det i stället ska finnas en fond för omskolning. Detta har dansarna protesterat mot.

Arbetsskador är väldigt vanliga. Hälsenor, knän, ryggar och höfter går sönder konstant.

– Folk opererar sig hela tiden, säger Daniel, som själv har klarat sig helt från skador än så länge.

Trots att jobbet är krävande och Daniel inte räknar med att jobba heltid efter att han fyllt 35, finns passionen för dansen och väger upp nackdelarna.

– Men passion gör det inte lättare, snarare svårare, men kanske rikare. Det finns något väldigt mänskligt i att dansa.

Vad ska man välja om man inte är van att se balett?

– Vad som helst av Mats Ek, som är lättillgänglig. Eller vilket som helst av de klassiska verken, som Svansjön och ”Nötknäpparen”. Det är överdådig, storslagen musik och dans. Man får en wow-känsla. Jag tror att alla som går från en balett känner att de har varit med om något stort.

En del säger att de har svårt att ta till sig dans som konstform, varför det tror du?

– Då har de aldrig varit på opera, haha, för det är svårt! Nej, jag tror att det är en vanesak. Som att läsa böcker, gör man det aldrig känns det främmande. Då blir det mer abstrakta svårförståeligt.