I Ramqvists roman ”Flickvännen” levde Karin ett isolerat liv omgiven av lyxprodukter i den stora villan, medan pojkvännen var ute och fixade stålarna med hjälp av värdetransportrån. När ”Den vita staden” tar sin början är han död och Karin sitter pank i en utkyld villa med en sexmånadersbebis. Hon är ensam, gangsterfamiljen har vänt henne ryggen och Kronofogden vill ta huset.
Det är egentligen hela storyn. Det är tyst och kallt. Ramqvist återkommer till beskrivningar av naturen och dess väder utanför panoramafönstren. Jag vet inte om hon vill komma åt det basala, det djuriska i människan genom sin beskrivning. Karin äter när det finns något framför henne att äta, sover, försöker överleva och få sin avkomma att överleva. Som ett djur med huset som ett skyddande ide.
Även karakteriseringen av barnet är väldigt fysisk. Sekvenser som beskriver barnets hungrande mun, bröstvårtor som ilar, läcker eller ger di, bröstmjölk som lämnat spår och luktar på morgonrockar, fläckar blusar eller hänger kvar i barnets mungipa återkommer gång efter annan den korta romanen igenom.
Till viss del är det en skildring av barnet som en förlängning av ett förhållandes ofrihet.
Romanen är ytterst välskriven till sina delar men dess distans och brist på temperament gör att den aldrig riktigt brinner till. Samtidigt som formen och detaljerna får mig att tro att Karolina Ramqvist uppenbart är ute efter att utforska något hjälper hon mig inte att förstå riktigt vad.
