Klockan halv åtta på kvällen får jag veta att vi ska ge omvårdnad till en ny palliativ brukare, utan någon form av beskrivning av vad som ska göras där. Då har jag egentligen bara två timmar kvar av mitt arbetspass. Jag och min kollega inser snabbt att för att hinna med vår nya uppgift, och ta hand om alla inbokade brukare, kommer vi att tvingas jobba över. Igen.

Första gången jag kommer till jobbet som vikarie förväntar sig min chef att jag ska kunna ge rätt omsorg utan att ha fått någon information om brukarnas behov. Varken från någon chef eller mitt schema. Den här informationen finns i genomförandeplanerna, som jag varken har fått schemalagd tid till att läsa eller fått inloggningsuppgifter till.

I dag upplever jag att tidsbristen för personalen inom hemtjänsten skapar krisartade situationer och försvårar arbetet ytterlig­are. Arbetsdagarna präglas av att vi avbryter det planerade omsorgsarbetet för att jaga vikarier. Och om det inte finns någon som kan jobba blir vi tvingade att antingen arbeta med mindre personal, planera om våra privatliv för att jobba extra eller i värsta fall ta bort sysslor hos brukare.

Arbetet har präglats av dessa omständigheter länge och jag inser snabbt att verksamhetens fokus har flyttats. Tidsbristen skapar bristande omvårdnad delvis på grund av att personalen varken hinner tänka efter, dokumentera eller uppdatera sig om brukarnas behov.

Jag märker snabbt att det är så här arbetet är organiserat och att det råder brist på delaktighet från cheferna. Flera gånger frågar jag mina kollegor om det inte är chefens uppgift att se till att det finns vikarier. Men var det ansvaret ligger verkar det inte riktigt vara någon som vet.

Det går inte att enbart tala om äldreomsorgens alla mål och krav när vi personal dagligen konfronteras med hur vi brister i vår omsorg. Målsättning kräver resurser i form av tid, personal och kontinuitet. När vi inte längre hinner reflektera eller kommunicera har vi genast börjat glömma bort stora delar av verksamhetens alla mål.

Hemtjänsten överlever tack vare att hemtjänstarbetarna väljer brukarnas och verksamhetens behov framför sina egna. Men vad händer i framtiden när de som kan bära omsorgen inte orkar längre? Jag har själv valt att inte fortsätta inom hemtjänsten trots att jag tidigare funderade på att läsa vidare till undersköterska. Nu studerar jag i stället till socionom.

Lillan Blixt