Denna text är till dig.

Du vet, du som trotsar alla tidiga mornar, sena nätter och skiftande årstider med siktet inställt på andra människor.

Till dig, med det stora ljusa hjärtat och mjuka händer. Du hörs knappt. Du syns nästan inte alls men du lämnar små fjädrar efter dig. Små små ljusslingor ligger kvar där du har varit.

Du, som lever ditt liv i en vardag som handlar om att ta hand om andra. Du som sköter om någons mamma eller pappa, medans denna någon sitter rak i ryggen med kavajen tight runt sin kropp på ännu ett möte, ytterligare en bokad resa eller som bara lovat att ringa. Sedan.

Du som tröstar, klappar, kramar och som lyssnar. Du som tar någons ångest i din hand och minimerar rädslor med hjälp av tumme och pekfinger och ger av ditt leende.

Du som väljer, dag efter dag, vecka efter vecka som blir till år, att ge dessa äldre kärlek, uppmärksamhet och mer tillbaka av allt det som de redan givit till andra.

Det var ju ändå de som gav oss livet.

För det kanske inte finns något vackrare än en gammal människa. Ett ansikte märkt av år som spricker upp i ett leende. Att kunna skratta trots gångna dagar. Att le nära slutet. Det finns inget större mod än det.

Att vara ung och skratta och dansa hela nätterna igenom och tro att allt är för evigt är egentligen ingenting i jämförelse med att hasa sig över ett golv i sitt gamla kök och våga skratta åt allting som är otäckt. Att väja att le trots ensamheten.

Denna text är till dig. Till dig som finns för alla de äldre, de som räknar timmar för att sedan räkna minuter tills du, deras hemhjälp, äntligen ska komma. Den där viktiga stunden i deras vardag. Den stund som för många är ett avbrott i den tystnad som slagit sig ner i deras liv. En litet uppehåll i deras väntan på denna någon, som sitter rak i ryggen med kavajen tight runt sin kropp på ännu ett möte, ytterligare en bokad resa. Eller som bara lovat att ringa. Sedan.

Du är deras ljus. Du är allas vårt ljus.

Denna text är till dig.