Carina trivs med jobbet hos korna

Hon ställer in skorna i stövelskåpet och byter om till arbetskläder. Det är viktigt som avbytare att inte föra med sig eventuell smitta mellan gårdarna. Därför har hon en egen uppsättning kläder och skor på varje gård. Hon börjar med att raka bajs hos några av kossorna innan hon hämtar mjölkmaskinerna. Carina Ahlén är stark, maskinerna väger runt åtta kilo styck, hon försöker tänka på att bära dem nära kroppen för att spara på ryggen.

Hon pratar med korna och klappar på dem så de vet när hon ska kliva emellan för att mjölka. Korna väger runt 600 kilo och kan vara explosiva och sparka ordentligt. Carina Ahlén fick en whiplashskada i samband med mjölkning för nio år sedan. Efter många om och men och med fackets hjälp fick hon den klassad som en arbetsskada.

– Det var en ko som var känslig och jag var tvungen att sticka in huvudet i ljumsken för att vara så nära den som möjligt med mjölkmaskinen. Då backade en annan ko in i mig och jag satt fast med huvudet. När jag slet mig loss knakade det rejält i nacken.

Men Carina Ahlén är ändå inte rädd och korna på Vagelö Gård utanför Finspång är sansade och lugna. Hon samlar ihop en liten hög med halm bredvid varje ko, där hon sedan slår sig ner på knä för att komma åt juvret. Hon tvättar spenarna och klämmer ut ett par provstrålar.

– Det gör jag för att se att både mjölken och spenen är okej.  Är mjölken grynig kan det vara tecken på att kon är sjuk.

Radion står på i ladugården, den sätts på automatiskt 04.30 när korna ska vakna och börja äta. Och på en whiteboardtavla under radion skriver hon och bonden meddelanden till varandra.  Det står att det tar lång tid att mjölka 348:an och att 314 behöver energitillskott, eftersom hon äter dåligt efter kalvningen. Carina Ahlén är på Vagelö Gård tre pass i veckan för att bonden ska hinna med annat. Korna mjölkas varje morgon och kväll.

Jag kan inte ha glipa på ryggen när jag sitter mellan korna, deras sträva tunga ger som skrapsår på bar hud.

Kor är nyfikna och sociala och Carina Ahlén brukar lägga extra tid på att kela med kalvarna. Det har hon igen sen när de blir äldre. Men hon måste tänka på vad hon har på sig.

– Det går inte att ha en skjorta som sticker ut, biter de tag i den så flyger alla knappar. Jag kan inte heller ha glipa på ryggen när jag sitter mellan korna, deras sträva tunga ger som skrapsår på bar hud.

Hon har alltid gillat djur, men hade en bror som var allergisk och fick nöja sig med ökenråtta och hamster. Efter lantbruksgymnasiet hoppade hon in och hjälpte till med mjölkningen på en gård och så småningom hamnade hon på avbytartjänst. I dag är hon fristående avbytare och delar sin tid mellan tre gårdar i trakterna kring Finspång i Östergötland. Hemma har hon hästar, får och 40 kaniner. Och så har hon två mobiltelefoner.  En privat och en till jobbet.

– Det var mina barn som tvingade mig till det. De tyckte att jobbtelefonen luktade för mycket ko.

Morgonpasset börjar lida mot sitt slut och det sista hon gör är att lägga torr halm till varje ko.  Carina Ahlén sänker volymen på radion, byter om och sätter sig sedan i bilen för att åka hem de en och halv milen.Där väntar en andra frukost, utfodring av de egna djuren och vila. Vanligtvis brukar hon vara på en annan gård mellan klockan 15 och 20 på onsdagar, men den här onsdagen blev det ändrat.