Ditt hem kan bli en fristad för barn
Bobby Ljunggren måste vara schlagersveriges meste låtskrivare. Just nu läser jag hans självbiografi ”I skuggan av rampljuset – Maskrosbarnet som vann Melodifestivalen” och blir så djupt tagen redan av bokens inledande kapitel att jag knappt kan andas. Kanske för att jag själv är ett maskrosbarn och vet hur den där ensamheten skär ända in i märgen.
Bobby lämnades på fosterhem redan när han var fyra år och hamnade hos en kvinna som misshandlade de tre fosterpojkarna, inte sällan med en käpp. Hon låste in Bobby ensam i en mörk källare. Hon tvingade pojkarna gå nakna i trädgården, bara för förnedringens skull. Hon serverade dem möglig mat och tvingade dem att äta upp spyorna när de kräktes.
Det är närmast outhärdligt bara att läsa om det. Bobby Ljunggren tvingades genomleva helvetet. Och ändå sa han att allt var bra när någon frågade. För att han hade vant sig vid det, för han inte trodde han var värd bättre.
Han hade en kompis, Micke, som bodde på samma gata. Hemma hos Micke fick han en fristad. Och det var där musiken kom in i hans liv. ”Musiken var starkare än någon drog”, skriver han. Musiken blev hans räddning.
Samtidigt har han en unik förmåga att söka sig till rätt människor. Redan när han fyller 25 spelar killarna i Queen Happy Birthday på hans födelsedagsfest. Så småningom kommer alla låtsuccéer. Alla de stora vill jobba med Bobby: Carola, Charlotte Perrelli, Sanna Nielsen, Jill Johnson. Han blir Sveriges största schlagerkung. 2008 har han skrivit ettan, tvåan och trean i Melodifestivalen. Ändå känner han tomhet – och kraschar huvudstupa in i ett missbruk av sömntabletter och alkohol.
Sorgen kom i kapp till slut. Sorgen över en förlorad barndom, över de vuxnas svek, men också sorgen efter människor som betytt mycket, systern som dog i cancer och en älskad styvpappa som inte orkade leva.
Bobby Ljunggren har alltid varit väldigt omtyckt i branschen. En bra kille, en hygglig människa, ödmjuk, en sådan som låter andra stå i rampljuset. Men sedan han genomgått sin behandling för missbruket tycks han klokare än någonsin. I slutorden skriver han:
”Ibland tänker jag att det jag varit med om på vissa sätt är en tillgång. Jag har alltid kunnat känna igen de barn som inte har det så bra hemma. Nu i vuxen ålder har jag och min fru försökt ha ett öppet och välkomnande hem. Barnen har fått ta hem kompisar hur ofta de vill, de har fått äta med oss och sova över. Med Mickes hem i minnet vet jag ju vad det kan betyda.”
Gör som Bobby Ljunggren. Öppna ditt hem för de där barnen som säger att allt är bra, men som aldrig vill gå hem. Och läs boken.
Ja
Paddingtonfilmen! Så ljuvligt rolig. Och vilken skön känga till alla främlingsfientliga krafter i Europa.
Nej
Februari, månaden som Gud glömde. Orka!
