Någonstans på vägen har någon glömt att alla vi som vårdar också är människor. Vi är inget ting. Inget det. Ändå, ska vi aldrig vara trasiga. Vi ska aldrig vara hungriga. Vi ska alltid vara på gott humör.

Aldrig tala om vad som stör. Vi ska ha överflödigt med tid. Nästan ge allt av våra liv. Ha armar som en bläckfisk och nå både hit och dit.

Men som en motor behöver olja, behöver vi också energi. Vi kan inte hoppa över vår rast, förväntad att ta ett larm och inte äta på en hel arbetsdag. Vi kan inte vara friska jämt. Vi måste kunna vara sjuka. Vi ska inte behöva ha det där krystande samvetet för att det inte finns personal, om vi är hemma någon dag. Men det dåliga samvetet finns alltid där. För vi vill göra det bästa vi kan med den tillgång vi har, med minsta tid och minsta möjliga arbetslag.

Jag är utbildad undersköterska, men också mer därtill. Jag ska vara allt från din läkare och lokalvårdare till din sällskapsdam eller spritleverans. Men ibland bara din klagomur eller någon som kan hålla din hand. Jag älskar människor. Olika sorters människor. Förmodligen precis som du. Så vi gör det, vi gör allt, oftast utan att klaga. Och vi gör det på riktigt, pengamässigt, för skit och ingenting.

Jag sliter på min kropp, i ställningar som Gud inte visste fanns. Jag böjer, vrider och vänder, för att du ska veta att jag finns till hands. Jag går till jobbet även om jag har ont eller är sjuk, för att du ska känna dig trygg vid livets slut. Jag går till jobbet även om jag inte borde vara där, för att du kanske är ensam och inte har kvar någon du håller kär. Och jag går till jobbet för att jag hoppas att jag ger dig, lika mycket som du ger mig.

Idag är det tyvärr snarare en regel än ett undantag att klaga på vården. Jag har sett att tiden är besvärlig, att det är för mycket olika personal, att det brister i kommunikation och information, att det brister i språk, att mediciner kommer bort och att det är fel sort, att maten är förnedrande vidrig, att din middag är sen och att nedskärningar måste göras, för ”åhoj, vad det kostade att ligga på topp”.

Jag kan fortsätta till oändligheten och lite till. Men något som aldrig hamnar i tidningen, är hur du berömmer mig. Kramen som symboliserar allt du tycker om med mig. Den kramen som du ger mig, den hamnar aldrig på förstasidan. Tacksamheten som du visar när den lilla hjälpen du får, nästan rör dig till tårar, den beskrivs aldrig i ord. Så jag böjer mig ner och gör vågen för dig, för du gör min dag och jag beundrar dig.

Som avslut vill jag tacka den som aldrig har klagat på mig och hylla dem alla, som tar hand om dig.

Sandra Sjölander,
undersköterska