Jönssonligan är tillbaka, men ingenting är som förut. Simon J Bergers huvudkaraktär hänger runt i ruffig stadsmiljö och försörjer sig genom bilstölder. Ett par scener in i filmen blir vi vittnen till ett brutalt och blodigt mord på hans älskade styvfar. Någonstans här börjar jag dels känna mig djupt tacksam över att jag inte tog med mig min sexåriga systerdotter på filmvisningen, dels fundera på om jag ändå inte hamnat i fel salong.

Men visst är det Charles-Ingvar Jönsson vi möter. Och det visar sig snart att han har en plan. Dock behöver han hjälp om han ska lyckas genomföra tidernas stöt och samtidigt hämnas sin mördade styvfar. Han rekryterar den vältalige Vanheden, sin stenhårda ex-tjej Rocky och den misslyckade, olyckliga småbarnspappan Dynamit-Harry. Den sistnämnde bor ensam i en husvagn i skogen och får vara med på villkor att han inte genomför några självmordsförsök under tiden samarbetet pågår.

Den här Jönssonligan är onekligen av en helt annan kaliber än min egens barndoms. Sickan och hans kumpaner kedjeröker, svär, har ouppklarade kärleksrelationer med varandra och ältar existentiella problem på fyllan. Allt medan kuppen mot skurkbanken Wallentin Exchange tar form.

Den som väntat sig en lätt uppdaterad Jönssonliganrulle blir förmodligen ganska besviken och det är svårt att avgöra om filmen, som till slut fick en åldersgräns på elva år, går att benämna familjefilm. Men om man nu ändå väljer att göra det är det här en av de bättre och mer befriande sådana jag sett på väldigt länge.