Sent kommer jag glömma avsnittet av ”Girls” där Hannah (Lena Dunham) är iklädd bikini genom hela avsnittet. Och nej, hon är inte på en strand.

Det finns två skäl till mitt starka minne. För det första sammanfattar bikinigrejen det jag älskar med Lena Dunham, som skrivit, regisserat och spelat huvudrollen i HBO-serien ”Girls”: hennes ”jag gör som jag fucking vill-attityd”. Det andra är, även om jag skäms lite för att medge det, betydelsen av att någon (kvinna) som inte har en ”perfekt” kropp får synas utan kläder i tv. Det är sorgligt nog ingen självklarhet.

Nu har stjärnan från ”Girls” skrivit en bok med undertiteln ”En ung kvinna berättar vad hon ’lärt av livet'”. Den påminner lite om Caitlin Morans feministmanifest ”Konsten att vara kvinna”: De är två väldigt roliga feminister som öser ur egna erfarenheter, men den här är mer av en självutlämnande memoarbok. Den är något ojämn, här finns briljanta passager, berättelser som tjänar som pausunderhållning och ett par mer menlösa inslag, som en lista över saker Dunham har i sin väska. De bästa texterna är både underhållande och har ett stort allvar.

Starkast är kapitlet där Dunham beskriver en våldtäkt på college och diskuterar graden av frivillighet från hennes sida och huruvida det var en våldtäkt eller inte. I ett annat avsnitt beskriver Dunham sin endometrios så att man förstår precis vad det är. Annars är den stora behållningen med boken Dunhams träffsäkra oneliners. Jag håller pennan, ständigt redo att stryka under. Som när hon beskriver en dejt längs kusten: ”Det borde vara romantiskt men känns som en gisslansituation”.

Stora delar av boken kretsar kring historier om sviniga killar, neuroser samt Dunhams uppväxt och familj. Det är en privilegierad uppväxt med engagerade konstnärsföräldrar som väljer rätt skolor och tar med sin lilla dotter med tvångssyndrom till flera olika terapeuter innan de hittar rätt. Lite besviken blir jag över kapitlet som handlar om övervikt och innehåller listor över kaloriintag. Troligtvis för att jag föreställt mig att Dunham trotsigt skulle säga ”jag fucking bryr mig inte” till vikthetsen.

Samtidigt vet jag att Dunham delar sina erfarenheter med väldigt många kvinnor och när hon nu skriver sin självbiografi vore det nästan märkligt om hon utelämnat sina kalorilistor. För jag tror att jag förstår vad den här boken vill säga: Utelämna ingenting. På gott och ont.