Skulle du lämna bort ditt barn till en sluten inrättning? Frågan ställs på sin spets i det här starka dramat.

Utgångspunkten är ett fiktivt Kanada där en ny lag gör det möjligt att lämna bort barn med beteendestörningar till sjukhus, som en sista utväg för desperata föräldrar. Die vill inte lämna bort sin son Steve, som är i gymnasieåldern, har adhd och har begått en del våldshandlingar. Steve blir utkastad från ett ungdomshem efter att ha tuttat eld på kaféet och Die bestämmer sig för att ta hand om honom själv. De börjar snabbt skrika åt varandra och när Steve försöker strypa sin mor känns det hela hopplöst. Die blir dessutom av med sitt jobb och vet inte hur hon ska kunna försörja familjen.

Samtidigt får både mamman och Steve en oväntad vänskap och hjälp från Kyla, som bor i ett ordnat medelklasshem mitt emot dem och har problem med stamning.

Genom filmen varvas kärleksfulla scener med destruktiva, de hugger i hjärtat. Steve är ömsom en riktigt charmig kille och som åskådare tänker jag frustrerat (och naivt?) att det kanske hade funkat för honom om han blev behandlad på rätt sätt och samtidigt fick leva i en kärleksfull miljö. Två saker som tyvärr inte går att förena i det här fallet. Hans mamma har viljan men allt för lite kunskap om hur hon bör hantera sin son. Det finns bara två alternativ: slutenvård eller klara sig helt själv. Bristen på medmänsklig välfärd gör ont.

Liksom i tidigare filmer, till exempel den vackra ”Laurence anyways”, använder regissören Xavier Dolan poetiska bilder på ett fantastiskt sätt. Den här filmen är nyskapande genom att den visas i ”instagramformat” och inte fyller biodukens bredd. Det är inget som stör, åtminstone inte en instagram-användare som är van att betrakta världen i mellanformat.

Här används även ljud, tystnad och hög musik för att förmedla stämningar och känslor. Den klassiska dängan ”Wonderwall” av Oasis framstår plötsligt som magisk. Filmen är otroligt fint och innerligt gjord, med utmärkt skådespeleri.