Storbritannien 1984. Den stora gruvstrejken pågår för fullt och fackets strejkkassor börjar sina. Runt om i landet står gruvarbetare och deras familjer utan försörjning. Men de strejkande arbetarna får hjälp från oväntat håll.

I London bildar ett gäng gayaktivister föreningen LGSM, Lesbians and gays support the miners. De börjar samla in pengar för gruvarbetarnas sak men när de hör av sig till facket nationellt vill de inte ha någon hjälp. De är rädda för dålig publicitet och vill inte förknippas med gayaktivisterna. LGSM bestämmer sig för en mer handfast taktik och väljer mer eller mindre slumpvis ut ett gruvsamhälle och åker dit med en påse pengar för att se om de vill ha hjälp. Lotten faller på det lilla samhället Onllwyn i Wales och det blir ett problematiskt men också roligt första möte mellan LGSM och de hårdhudade gruvarbetarna.

Pride är en film i samma anda som ”Allt eller inget” och ”Billy Eliott” och är full av roliga förvecklingar, brittisk fumlighet och en stor dos charm.

Samtidigt är historien gravallvarlig. Den fackliga kampen och solidariteten är huvudtemat i Pride, men filmen berättar också om fördomar mot hbt-personer i 80-talets Storbritannien. Det har hunnit hända mycket på 30 år, men då var det till exempel helt okej för brittiska tabloider att kalla alliansen mellan gruvarbetare och gayaktivister för ”pits and perverts”.

Rollbesättningen i Pride är fullkomligt lysande. Allt från Bill Nighys vänlige och grånande gruvarbetare Cliff, till LGSM:s grundare, den då 24-årige Mark Ashton, som spelas fantastiskt bra av Ben Schnetzer. Och nu kommer vi till det riktigt fina med Pride. Historien är sann! LGSM var en organisation som fanns på riktigt och som stöttade gruvarbetarna ekonomiskt men också rent praktiskt.

Filmens solidariska tema kan lära oss mycket – även om man stöter på motgångar, avhopp och cyniska tabloider så är faktiskt jämlikhet och fackliga rättigheter värda att kämpa för. ”It’s the right thing to do!”, utbrister Ben Schnetzers karaktär i en kritisk scen. Och även om Thatcher till slut lyckades krossa de brittiska facken så tågar hbt-rörelsen och fackföreningarna under samma fana än i dag – både under prideparaden och förstamajtåget.