Nej, det är inte depression jag menar, det får andra ta hand om. Jag vill prata om sjunkande arbetsmotivation, om förlorad arbetsglädje. Förr eller senare drabbas ju alla och orsakerna kan skifta. Rutinernas monotona natur, det att man gjort samma sak tusentals gånger år in och år ut kan vara en av anledningarna. Slitningar i gruppen eller missnöje med ledningen, en annan. Det kan handla om jobb som är krävande, både psykiskt och fysiskt.

Vi anställda, de lyckligt lottade alltså, har olika förutsättningar för att ta itu med problemet. En sekreterare kan, i sina värsta dagar, stänga dörren med ett karateslag, misshandla sin skrivare sprickig eller bara glo (under viss arbetstid och under mildare former naturligtvis) utan att någon gör så stor grej av saken. En snickare behöver inte riktigt ha glimten i ögat eller tänka på bemötande när hen står där med sin geringssåg.

Men vi inom vården (och liknande yrken) som har en behövande människa nära oss? (Nästan) hela tiden! Herregud, vissa har inte ens en ordentlig halvtimmes lunchrast under sin arbetstid! Var och när kan man må dåligt? Vi kan bara inte titta rakt i ögonen på våra patienter eller brukare och ”vädja”: ”Ursäkta, denna vecka måste du stå ut med en risig människa för jag orkar inte!”

Det finns egentligen inga så-här-gör-du-lösningar. Bara förslag:

  • Åberopa professionalism. Visst, men frågan är om det håller i längden. Kan bli för tekniskt, för sterilt. Glöden måste med.
  • Prata med arbetskamraterna och cheferna. Det måste ju finnas förståelse för att man, nån gång, blir helt enkelt trött på jobbet.
  • Leta dig till de bortglömda idealen. Jag vet, piper man ordet ideal riskerar man en evig plats i Guinness rekordbok som förstklassig klichémakare, men ibland ska man bejaka klyschan (då fylls den förhoppningsvis igen med sin ursprungliga innebörd och slutar följaktligen vara en klyscha). Jag anser att var och en av oss inom vården en gång i tiden har sökt sig till det här yrket för att det låg ett genuint intresse och nyfikenhet för människor, en vilja att hjälpa. Håll gnistan vid liv!
  • Byt jobb! Om det absolut inte går längre, omskola dig till sekreterare eller snickare. Varför plåga dig själv? Eller andra.

Inga självklara svar, alltså.

Hur skulle din punktlista se ut?

 

JA

… till Malala.

NEJ

… till krig.