Marissa kämpar för utsatta hemarbetare

Det är tjugo år sedan Marissa Begonia lämnade Filippinerna. Hon hade på allvar förstått att hon inte kunde försörja sina tre små barn om hon stannade kvar i Manila. Hon lämnade barnen hos sin syster och åkte till Hong Kong för att ta hand om hushållet i en familj. Varje månad skickade hon hem pengar och barnen fick det lite bättre. Men arbetet gav inte bara pengar, det lärde henne också att hon i arbetsgivarnas ögon inte var värd något och kunde behandlas nästan hur som helst.

– Du lever alltid under hot och blir isolerad. Man blir osynlig där innanför hemmets väggar, säger hon.

Hon skulle finnas till hands tjugofyra timmar om dygnet och fick finna sig i vad familjen krävde. Det var ingen som frågade hur hon hade det. Hon blev utsatt för våld. Flera gånger flydde hon och bytte arbetsgivare innan hon kom till en som respekterade henne lite mer. Familjen flyttade till London och Marissa fick följa med. Hon hade fortfarande inga lediga dagar och lönen var låg. Men så träffade hon andra filippinskor som arbetade i familjer och som kände till sina rättigheter. Det blev början till ett bättre liv.

– Jag flydde igen och hittade den fantastiska familj som jag fortfarande arbetar hos.

Det blev också början till hennes arbete för att synliggöra alla dem som arbetar i privata hem. 2007 var hon med om att starta Justice for Domestic Workers (J4DW). Föreningen drivs av henne och andra som arbetar i familjer, men har också stöd av det stora fackförbundet Unite the Union. Gruppen ger hjälp till alla som arbetar i hem. Målet är att de ska veta sina rättigheter och få hjälp att lära sig bland annat språk.

– Vi hjälper varandra och det får oss att härda ut, säger Marissa.

Vi sitter i ett klassrum som J4DW lånat av Unite. Det är en småregnig söndag mitt i centrala London. I rummet bredvid dansar ett tiotal av medlemmarna till zumbamusik. Skratten är nästan lika höga som musiken. Runt om dem sitter andra som äter små sandwichar, kokta ägg, frukter och kakor. Alla har haft med sig något att bjuda på. Det är just möjligheten att träffa andra som arbetar med samma sak som drar, men också att få gå på kurs. De drygt tusen medlemmarna kan välja att läsa allt från engelska och datakurser till konst och film. De undervisar varandra eller tar hjälp av personer de känner. I dag står det engelska på schemat. De allra flesta är inte engelsmän utan är i landet på arbetsvisum. De kommer från länder i Afrika, Asien och Sydamerika. Många har svårt med språket och vill bli bättre. Dessutom hägrar ett brittiskt pass i fjärran. För att bli medborgare måste man bland annat klara ett prov som visar att man kan engelska tillräckligt bra.

Det är första lektionen för terminen. En efter en ställer sig kvinnorna upp för att presentera sig och sina mål. Nita är från Peru och har varit i England i ett och ett halvt år. Hon berättar trevande att hon inte pratat engelska förut. Det lilla hon kan, har hon lärt sig genom att läsa tidningar och titta på teve. Hennes chef vill inte att hon lär sig prata med andra och vet inte att hon är här. Tårarna trillar när hon berättar. Hon vill jobba i en annan familj, men sedan 2009 gäller det brittiska arbetstillståndet bara för en arbetsgivare och man får inte byta. Lämnar hon familjen blir hon illegal och kan inte arbeta. De uppgivna tårarna fortsätter falla.

Sally som sitter bredvid kramar om henne. De andra i klassrummet nickar inkännande. Alla vet. Många har eller har haft samma problem. Cherry ställer sig upp och berättar att hon jobbade dygnet runt förut.

Hon visste inte att hon hade rätt att vara ledig ibland. Det fick hon veta av de andra i J4DW. Då fick hon arbetsgivaren att ändra sig. Det väcker hopp hos gruppen.

Engelskaläraren ser sin chans att köra en liten film från British council som ingår i kursen. Den handlar om att leva hälsosamt. Om saker som att äta frukt och tre mål mat om dagen. Efteråt säger Jubelyn:

– Jag hinner ju aldrig äta flera gånger om dagen. Jag har bara en rast. Jag vaknar och börjar jobba 7.00 och slutar 21.00.

Daphine som sitter i andra änden av rummet ropar:

– En timme är bättre än ingenting. Jag jobbade åtta timmar utan rast.

Det blir en diskussion som pågår länge. Det handlar bara om hur man blir behandlad av sin ”boss”. Namnen på arbetsgivaren nämns aldrig.

Marissa Begonia menar att det är vanligt att man har en chef som utnyttjar sitt övertag.

– Det finns så klart bra arbetsgivare, men nästan alla som arbetar med det här har råkat illa ut någon gång. Flera gånger har vi tvingats hjälpa kvinnor att fly från familjerna de arbetar i.

De som utsätts vågar ofta inte säga något.

– Går de till polisen riskerar de att åka ut ur landet. Arbetsgivaren säger helt enkelt upp dem och då har de ingen laglig rätt att stanna längre, säger Marissa Begonia.

Söndagen avslutas med besök av Kalayaan, en juridisk hjälporganisation där J4DW:s medlemmar och andra i yrkesgruppen kan få rådgivning. Av de cirka 400 som sökt hjälp där de senaste två åren fick över 70 procent inte lämna huset där de arbetar utan att ha någon från familjen med sig och inte ta hand om sina pass själva. Många har inte egna rum utan sover med barnen eller i tvättstugan. Arbetsdagar på mer än 16 timmar om dagen är mer regel än undantag och nästan 20 procent har utsatts för fysiskt våld. Catherine Kenny, en av Kalayaans rådgivare, är bekymrad över läget.

– Fram till 2012 kunde man byta familj och förlänga sitt visum. Vi ser att de som kom då behandlades bättre. Det är helt klart ett steg tillbaka, säger hon.

Att ändra på det är det största målet för J4DW just nu och det planeras flera aktioner riktade mot politiker. En hearing i det brittiska underhuset är på gång och man ska lämna underskrifter till premiärministern.

– Vi jobbar hårt med kampanjer just nu. Lagen måste ändras. Vi ser ju hur illa människor far, säger Marissa Begonia och drar i väg hem för att hinna skriva några texter innan kvällen är slut.

I morgon bitti ska hon väcka familjens barn och ge dem frukost.