Håkan Juholt valdes till partiledare för Socialdemokraterna i mars 2011 och avgick tio månader senare, efter en av de mest turbulenta perioderna i partiets historia. Hur det gick till skildras i Daniel Suhonens tegelsten Partiledaren som klev in i kylan. Och sällan har jag väl varit så kluvet inställd till en bok.
För den som gillar politiskt skvaller – och det gör jag – är den mumma. Suhonen hänger ut välkända politiker, citerar ur VU-protokoll och publicerar sms-konversationer mellan honom och Juholt. Det är snaskigt och kittlande att få en sådan insyn i Sveriges största parti.
Suhonen driver tesen att Juholt utsattes för en ”palatskupp” av personer i partiet som inte ville ha honom där. En inte helt oviktig roll ska lobbyister från vårdkapitalet haft, som ville hindra Juholts vänstersväng med löften om att sätta stopp för vinster i välfärden.
Det är här det blir krångligt. Även om skildringen av vårdkapitalets tentakler in i socialdemokratin är intressant, så blir det ibland väl konspiratoriskt. Hur kan Suhonen vara så säker på vilka dolda agendor som folk hade? Dessutom går det inte att komma ifrån att han är part i målet. Han agerade i hemlighet som Juholts talskrivare och ”informella rådgivare” och representerar vänsterfalangen i socialdemokratin. Även om han försöker beskriva maktstriderna i partiet utifrån så kvarstår det faktum att han själv är en del av dem.
Daniel Suhonen vill med sin bok få till en diskussion om kulturen inom socialdemokratin som gjorde att Håkan Juholt avgick efter ett mediedrev där illvilliga partikamrater läckte till media. Där gamla maktstrider och grupperingar aldrig slutar spela ut sin roll. Jag tycker att det är bra om vi kan prata mer om hur mycket av makten som styrs av folks personliga relationer till varandra. Men precis som många andra tycker jag att det märkligaste i den här historien är hur Håkan Juholt kunde bli vald.
För oavsett vad man tycker om honom som politiker så är det ingen ledargestalt som skildras i boken, inget statsministerämne. Min bild av honom som snäll och sympatisk men på tok för känslomässig och yvig förstärks bara. Det är lätt att känna med människan Håkan – säkert delvis för att boken är skriven av en vän som tyckte om honom. Och därför undrar jag om det verkligen var nödvändigt att publicera alla dessa detaljer som lämnar ut honom så obarmhärtigt. Historien hade kunnat berättas utan att vi fick läsa Håkan Juholts privata sms om hur dåligt han mådde.
