Det är fuktigt i personalmatsalens kök på sjukhuset i Norrköping. Där står jaget i romanen och torkar ärtsoppskladd, slevar kyckling i sötsur sås, spolar bort kokta grönsaker och potatismos ur avloppssilen. Samtidigt som hon hela tiden tänker att hon är förmer än detta. Men det finns lösningar. En snygg spets-bh som kan anas under arbetskläderna, lite parfym som frigörs i fukten, fräsch färg på armarna av brun-utan-sol.

Det här romanjaget kan sin sak och är fullt medveten om de hierarkier som finns. Såväl på sjukhuset som i världen utanför. Och hon använder all sin kunskap för att ändra sin egen position, oavsett om vägen dit går via en spets-bh eller att köpa en utgåva av Thomas Manns ”Bergtagen” på stadens antikvariat. Hon önskar att hon kunde ha snygga naglar vid lunchrusningen samtidigt som hon fantiserar om att vara en kvinnlig flanör. Meningen och målet är detsamma: Att skapa sig ett eget jag och att spränga ramarna för hur en kvinna egentligen får vara, se ut och bete sig.

När en av sjukhusets överläkare, som hon inlett en affär med, konstaterar att ”det syntes på dig att du inte hörde hemma där egentligen” har makten på ett sätt förflyttats. Hon har lyckats skapa sig själv till någon som inte hör hemma i sjukhusköket.

Kärleksaffären med överläkaren skildras genom hela romanen och är på något vis både dess centrum och periferi. Viktigast i deras förhållande är trots allt hela tiden hon själv, och hur hon har möjlighet att förändras genom det.

Therese Bohman har en osviklig känsla för hierarkier, makt och klass. Romanen är till viss del ett lustmord på kvinnors förljugna och klaustrofobiska systerskap och de medvetna männens dubbelmoral som ingen verkar vilja se eller tala om. Alldeles för många är redan med i det uppgjorda skådespelet.

Klassperspektivet finns inpyrt i hela texten, från att få utrymme i form av monotona uppräkningar av hur köksarbetet går till, till detaljer som kaffekassan där två kronor ska läggas för varje kopp och en halv sida som beskriver vad som krävs för att ett köksbiträde ska kunna utföra ett bankärende. Therese Bohman har full kontroll över sin roman. Och hon blir aldrig ensidig. Romanjagets klasskänsla är inte stolt utan mer som svettdoft i gamla kläder. Ständigt redo att blomma ut och visa sig. Orättvisan i det och vreden över den självklarhet som människor högre upp i hierarkierna besitter förmedlar Bohman med precision.