Minnet av en musiker dör hastigt och blir snabbt bara en melodi, en ton, ett ackord. Det är snart 30 år sedan Fred Åkerström gick bort och vad minns vi mer än ”Jag ger dig min morgon” och tordönsbasen i Bellmanstolkningarna ”Glimmande nymf” och ”Ack du min moder”?
Freds dotter CajsaStina skrev 2010 en gripande bok om sin fader som breddade bilden och visade fram en trasig, missbrukande, stundtals brutal människa.
I Peter Mosskins biografi följer vi Freds artistliv kronologiskt, men så mycket nytt framkommer inte och det glimmar inte om språket. Visst är Åkerströms levnadsöde ändå fängslande nog och det är intressant att läsa hur påläst han var när han grävde fram relativt okända poeter som Fritz Sjöström och Gösta Kullenberg och populariserade dem.
Men sammanfattningsvis är det en biografi som lider av att publiceras fyra år efter CajsaStina Åkerströms nakna berättelse. Dotterns bok hade en nerv som för ofta gör att Mosskins bok, tyvärr, känns en smula blek i jämförelse.
