Palestiniern Omar och hans flickvän Nadia bor på varsin sida av muren som skiljer befolkningen åt på Västbanken. Att det är förenat med livsfara att klättra över stoppar inte Omar. Förutom att i smyg träffa Nadia, som han vill gifta sig med, planerar och genomför han attentat mot den israeliska armén tillsammans med några andra unga män.
En natt skjuter gruppen ihjäl en israelisk polisman. Något går snett och Omar tas till fånga. Men den israeliska underrättelsetjänsten vet att det inte var han som höll i vapnet. De erbjuder honom att gå fri om han leder dem till den som de tror sköt – hans barndomsvän Tarek, som också är bror till Nadia. Vetskapen om att Omar annars spärras in på livstid och aldrig mer får träffa henne får honom att gå med på att bli angivare. Eller dubbelspelar han?
Misstron sprider sig som ett gift bland de unga människorna i Muren – vem är vän och vem är angivare? Kan man vara båda samtidigt? Vem är svag och beredd att överge kampen? Ibland är misstron befogad, ibland har sveken från början utlösts av en misstro som saknade grund. Och ibland avgör den hela liv. Jag vrider mig av obehag i biostolen flera gånger – det är en väldigt bra skildring av hur kvävande och klaustrofobiskt det måste vara att leva så.
Det är inte svårt att förstå varför Muren har blivit Oscarsnominerad för bästa utländska film. Fotot är vackert och skådespelarinsatserna lysande. Ingen karaktär är platt och förutsägbar, alla går att både gilla och ogilla på samma gång. Även hårdföra israeliska militärer är människor som har svårt att lösa dagishämtningen. Också politiskt övertygade som är beredda att dö och döda för kampen kan svika den för kärlekens skull.
Jag gillar också att det inte finns någon redovisningsplikt av konflikten mellan Israel-Palestina. Filmen zoomar in på en liten del och stannar där. Det är fullt tillräckligt.
