Ett fönster mot Sverige

Det är Saras första födelsedagsfest. Hon skrattar, bollar med ballonger i olika färger och slår dem högt upp i taket, dansar lite till musiken.

Hon fyller 23 år. I Afghanistan firades aldrig hennes födelsedagar, så hon har ett antal att ta igen.

Nu verkar hon barnsligt glad, avspänd och ganska lycklig. Hon springer ivrigt ut och möter gästerna vid tunnelbanan i Rågsved när de ringer och berättar att de klivit av och undrar hur de ska gå.

Men för bara några timmar sedan ville hon ställa in hela festen. Några av dem som skulle komma hade lämnat återbud och festen kändes misslyckad innan den ens hade börjat.

– Jag måste lära mig att leva med ensamheten här. I början är friheten enorm och inte helt enkel. Jag visste att det fanns frihet i Sverige, men jag visste inte exakt vad den skulle innebära för mig. Och för att kunna använda den frihet som finns här måste jag först lära mig språket ordentligt.

Saras liv och upplevelser i Afghanistan är långt ifrån vardagen i Sverige. Hennes föräldrar har varit döda sedan hon var spädbarn och hon växte upp hos sin farbrors familj i en by norr om Kabul. Flickorna i familjen fick inte gå i skolan.

– I många byar vill man inte att flickorna ska studera, eftersom de kan börja ifrågasätta och ställa krav som vilken man de ska gifta sig med. Det gör det svårare för familjen att styra dem. Men när jag var tolv år bestämde jag mig för att jag ville gå till skolan. Så jag struntade i min farbrors förbud och smög iväg någon gång per vecka. Innan dess hade jag gjort allt de sade till mig. Men jag kände att jag måste lära mig att stå på egna ben. Jag måste klara mig själv, mina föräldrar fanns inte, det var ändå inte mitt hem.

Det var inte talibanerna som styrde och påverkade i hennes hemby, men trycket från de andra byborna satte ändå gränser för vad flickor kunde tillåtas göra.

När hennes farbror ville gifta bort henne med en annan man, rymde hon med sin stora kärlek Javid som hon lärt känna på skolvägen. Då var Sara 16 år. De var på rymmen i två veckor innan de fängslades och Sara hamnade på ett kvinnofängelse i Takhar med en dom på tre år.

I fängelset mötte hon de svenska filmarna Maryam Ebrahimi och Nima Sarvestani, när de spelade in dokumentärfilmen ”Frihet bakom galler”.

Med hjälp av filmarna lyckades Sara ta sig till ett kvinnohärbärge efter fängelsetiden och planerna på att försöka få henne till Sverige tog fart. Men för att en kvinna ska ha rätt att lämna Afghanistan måste hon ha en make eller manlig släktings tillåtelse. Så Sara gifte sig, för att få möjlighet att lämna landet och för att komma ut från härbärget.

– Vi fick kontakt och bekantade oss via telefonen, vilket är ett vanligt sätt i Afghanistan. Vi hade inte träffats förrän vi gifte oss. Det var lite med löftet ”gifter du dig med mig kan vi få ett bättre liv utomlands”, han ville också komma ifrån Afghanistan.

De levde tillsammans i några månader innan Sara ensam kunde resa till Sverige. Innan dess hade hon flyttat med sin make till hans talibanstyrda hemby och till hans familj. Familjen visste inte om hennes bakgrund, maken visste att hon suttit i fängelse men inte att det var på grund av att hon rymt med en annan man. Hotet mot henne levde på det viset kvar.

– När jag kom till Sverige var jag väldigt trött. Det var deprimerande att bara sitta hemma eftersom jag ville stå på egna ben. Livet började efter att jag fått besked om uppehållstillstånd.

Uppehållstillståndet blev klart i våras och sedan dess läser Sara på SFI, men språket är fortfarande det som begränsar henne och vi får hjälp av en tolk för att kunna tala mer obehindrat med varandra.

– Man kommer in i ett land först när man talar språket, så jag bara väntar på att kunna kliva in i språket, in i Sverige. Allt du vill är möjligt här och så vill jag försöka leva.

Första gången vi träffas är i början av sommaren bara några månader efter att uppehållstillståndet blivit klart. Hon bor i en spartansk andrahandslägenhet i ett område under uppbyggnad i Tullinge. Ingenting finns i närheten och det märks att hon inte riktigt trivs.

Sedan dess har hon hittat en ny lägenhet i Rågsved, intill tunnelbanan där det är liv och rörelse strax utanför huset. Det passar Sara.

Hennes dagar har samtidigt blivit mer späckade, precis som hon vill ha dem. SFI på förmiddagarna. Omvårdnadsutbildning i personlig assistans på eftermiddag-arna och därefter i väg till en pizzeria vid Karlaplan för praktikarbete.

– Jag gillar kanske inte pizzajobbet i sig, men jag gillar att ha någonting att göra. Att få kontakt med svenskar och möjlighet att lära mig språket. Jag tycker inte om att ha fritid. Jag vill inte sitta hemma och det är svårt att få nära vänner så jag vill vara väldigt sysselsatt.

Hon säger att hon inte saknar Afghanistan, att hon aldrig kommer att göra det, men att det är svårt att vara ensam. Livet här är en stor omställning.

– När jag kom hit och kunde gå ut själv för första gången eller stämma träff med folk utan att be om lov var frihetskänslan förstås enorm. En av mina första favoritplatser blev Liljeholmens galleria, och jag åkte gärna dit och gick runt när jag hade tid över.

Snart kan hon få sällskap från hemlandet. Mannen som hon gifte sig med för att komma ifrån härbärget kommer sannolikt till Sverige det närmaste halvåret.

– Dels är jag väldigt ensam och dels gick han med på så mycket i och med giftermålet. Många pratar nu bakom hans rygg för att han tillåtit sin fru att komma till väst. Vad som händer här går det inte att säga något om just nu. Han måste komma hit och sedan får vi fatta ett beslut om hur vi gör.

Under tiden försöker Sara skaffa nya vänner. Till födelsedagsfesten har hon bjudit en blandning av nyfunna bekantskaper från SFI och vänner till filmarna som följer henne i Sverige. Hon har bullat upp med frukt, godis, nötter och snacks. Här finns lammgryta, pastasallad, oliver, fårost, vin och drinkmaterial. Och så tårta förstås. För att inte tala om ballongerna. Det var en av de viktigaste sakerna inför festen.

Men vikten av ballonger glöms bort när ytterligare en vän ringer från tunnelbanan för att fråga om vägen och Sara och närmaste vännen Sandra skrattande springer iväg för att möta honom. Ett nytt liv börjar så sakteliga ta form.