”Jag kommer från en släkt där många i rakt nedstigande led har haft eller har alkoholproblem, är alkoholister helt enkelt. Och det är ju ingen hemlighet att min pappa är det. Att växa upp i en sådan familj skapar vissa förhållningssätt till världen och vissa överlevnadsstrategier som självklart formar en som människa”, säger Sanna Lundell i en intervju med tidningen Resumé.

Jag medverkar just nu i hennes och Ann Söderlunds fantastiska dokumentärserie i SVT om medberoende, ”Djävulsdansen”.  Första avsnittet handlar om mig och hur det var att växa upp med två väldigt olika alkoholister. Tv-serien tar bland annat upp just detta, att det finns så oerhört många sorters alkohol-ister. Det finns roliga och kreativa och gränslösa, och det finns elaka och destruktiva. Ibland finns allt det där i samma person och på en och samma dag.

Vad gör det med ett barn att växa upp i en familj som är så oberäknelig? Hur präglas man?  Sanna Lundell säger att hon har blivit en kaospilot. Att hon trivs bäst i kaos, där känner hon sig hemma. Den vardagliga lunken är svårare att hantera.

Det är en lysande beskrivning. Men när jag ser avsnittet om mig är det en annan sak som slår mig. Nästan som en knytnäve i magen. Det är när jag ser mig själv berätta hur det kändes att växa upp i det där kaoset som var mitt – det där som jag fortfarande kämpar med:

”Jag var inte viktigast för någon. Ingen skulle sakna mig om jag bara försvann från jordens yta.”

Aj.

Det gör ont bara att skriva de raderna. Under mina trettiosju första år fick jag aldrig ynnesten att känna mig som den viktigaste människan i världen för någon. Jag var alltid utbytbar. Jag hade ingen bästis som stannade kvar. Inget förhållande som höll mer än några månader. Om jag hade dött hade folk sagt, att det var ju synd, men sedan hade de fortsatt som om ingenting hade hänt. I dokumentärfilmen illustreras det med att jag suddas bort på mitt klassfoto. Det ser ut som om jag faktiskt aldrig har varit där.

Det var inte förrän jag träffade Gunnar och fick tre barn som jag plötsligt blev viktigast i världen för några människor. Samtidigt läkte mitt enorma längtanshål i magen ihop.

Att vara medberoende är ofta ett livslångt tillstånd och ett enormt folkhälsoproblem. Runt 500 000 har ett beroende, alla med flera anhöriga som är med i denna djävulsdans Det är hög tid att prata om medberoende på ett öppet och ärligt sätt, så att det inte fortsätter i generation efter generation. 

Ja

Självmedkänsla. Det är titeln på Ann Lagercrantz bok (Natur & Kultur) om konsten att stoppa sin inre självkritik. Det är ett vackert ord. Självmedkänsla. Och en ytterst läsvärd bok.

Nej

Föräldramöten. Jag får nästan ta lugnande medel för att klara av alla nojiga föräldrar som ställer orimliga krav på pedagogerna.