Fotboll var vägen till målet

Sveg ler. Högsommar­solen gassar, till och med korvkioskpersonalen är på gott humör och när vår fotograf ber Oleksandr Matyyuk att smila är mungiporna nästan redan där.

Ändå berättar han att arbetet som flyktingvägledare kan vara mycket krävande, inte minst mentalt. Och vägen hit var långt ifrån självklar. Men Oleksandr var en skicklig högerback i Ukrainas näst högsta fotbollsliga och han ville gärna pröva karriären som proffs i Sverige. Det blev Östersunds FK och året var 2006.

I dag står han på en gårdsplan ett par timmar söderut, i Härjedalens centralort.

Flyktingboendet bakom oss ser till det yttre ut som vilket teglat hyreshus som helst. Det heter Stella och här har Oleksandr jobbat i fyra år. Karriären som fotbollsproffs är över, nu är han ungdomsledare i Svegs IK. Till Stella kommer ensamkommande flyktingbarn, oftast tonåriga grabbar från Afghanistan, Somalia och Eritrea. Med sig har de inte bara minnen av strapatsrika och farliga resvägar, utan också traumat att ha lämnat ett krig, en familj, ett hemland.

När det beslutades att kommunen skulle starta ett så kallat HVB-hem röstade Sverige­demokraterna emot. Men det blev ingen folkstorm, i kommunarkivet finns ett enda protestbrev, från mejlsignaturen ”Last viking”.

Jag frågar Oleksandr om han har mött rasism i Sveg.

– Nej, det vet jag inte. Men man kan känna blickar.

En blick av ett helt annat slag utbyttes för åtta år sedan. Oleksandr hade börjat spela i Svegs IK och första morgonen tittade han ut ur sitt lägenhetsfönster.

– Där är de nya ukrainarna, sa Mia Hägglunds mamma och pekade mot fönstret.

Oleksandr vinkade ner till Mia. De sa ”hej”.

– Det var lite kärlek vid första ögonkastet.

Några veckor senare fyllde Svegs IK hundra år och ukrainarna från a-laget var bjudna på banketten. Det var också flickan som vinkat till Oleksandr. De två började prata, bytte telefonnummer och snart flög sms:en genom den norrländska luften.

– Jag kommer från en stad 15 mil från polska gränsen och min farmor talar polska. Hemma pratade vi ukrainska. När de sa att fotbollsproffs får lära sig engelska av sina klubbar tänkte jag att jag inte behöver lära mig engelska, det kommer jag ändå få lära mig när jag blir proffs …

Det där ångrade Oleksandr när han nu skulle skriva textmeddelanden till svenska Mia. Men budskapet måste ha gått fram. I dag är de gifta och har två pojkar.

– Vad är det man brukar säga i Sverige? Volvo, villa, vovve. Vi har Volkswagen och min fru är pälsallergiker, men annars så.

Två unga killar har blivit nyfikna på vem det är som Oleksandr står och pratar med. Mohamed Ben Ahmed är en av de hoppfulla som kommit till Europa via ranglig båt över Medelhavet. Längst ner under däck, förklarar han nu på en blandning av svenska och spanska. Han flydde fattigdomens Algeriet via Italien och Paris och kom via transitboende hit till Härjedalen. Han har fyllt 18 år och fått nej. Mohamed får inte stanna. Nu väntar han på att bli tillbakaskickad. Han verkar märkligt oberörd, hoppas ännu och pratar gärna fotboll, håller på Barcelona.

Mustafa Haidari släntrar fram bredvid, klädd i svarta arbetsbyxor. Han kan inte vara längre än 1,65, är bara 16 år och har fått feriejobb av kommunen som fastighetsskötare.

– I dag är min sista dag, nu är jag ledig.

Mustafa ser lycklig ut där han sommarlovs­kisar mot solen. Ursprungligen från östra Afghanistan kom han hit via Iran, Turkiet och flyktingsmugglare i Grekland. Han har fått ja, ett permanent uppehållstillstånd.

Mustafa håller på Real Madrid, framför allt argentinaren Gonzalo Higuaín. Drömmen just nu är att komma in på samhällsprogrammet på gymnasiet.

De två gillar Oleksandr och samtalet flyter lätt. Vi pratar om språket, om hur viktigt det är och Mohamed lär oss att säga hej och tack på arabiska. Mustafas modersmål är dari.

– Det där förstår jag aldrig, säger Oleksandr. Ändå läser ni Koranen på arabiska?

Själv är Oleksandr kristen, runt halsen bär han en liten ikon och ett krucifix. Han är egentligen ortodox, men bröllop och dop förrättades i den vackra stenkyrkan mitt i Sveg.

– Bara man tror på något. Att sitta ensam och inte tro på något är svårt. För mig är kyrkan ett hus där alla är jämställda.

De flesta flyktingar han möter kommer från Afghanistan och han berättar att vissa av dem kan ha svårt med just jämställd­heten.

– Vi lär dem att diska, laga mat och städa. Det har hänt att jag då fått frågan ”vem diskar hos dig?”. Det gör jag själv och ibland min fru, säger jag då.

Att det kommer så mycket färre flickor beror bland annat på att många redan är bortgifta och också klarar flykten betydligt sämre.

På en rak fråga medger Oleksandr att han ibland kan tycka att flyktingarna som kommer är bortskämda, men det hör till hans uppgift att då visa vägen, att vara ett gott exempel. Inne på Stella finns tevespel och ett par datorer med internetuppkoppling. Det har hänt att flyktingkillarna har klagat på att det är få datorer.

– Det är klart att det kan vara modernare, men hur många svenskar har det bättre? En del kör Porsche, en del kör 240.

Som vägledare hör det också till att svara på påståenden som ”det finns inget att göra i Sveg!”.

– Men folk flyttar ju hit, säger Oleksandr. Vi lär grabbarna att åka skidor. Det finns fjällvärld, hjortron, fiske.

Och så finns fotbollen. Då och då ringer flyktingarna upp varandra och samlar ihop sig till matcher nere på sjumannaplanen.

– Jag är med ibland. Ni skulle se!

Ja kanske, tänker jag, när jag sitter på femtiotalskaféet i byn och samlar tankarna efter intervjun. Kanske kan den det ännu, den genomkommersialiserade, mutade, sålda fotbollen. Kanske förbrödra.