Uska med en bisyssla

Högt ovanför Sveriges enda fjord – Gullmarn utanför Uddevalla, ligger Eva och Magnus Fagerströms vita villa med blå fönsterkarmar. Det vita magnoliaträdet har snart blommat ut, men de chockrosa pionerna och fruktträden har tagit vid och speglar sig i de små vattendammarna. Det känns som om vi kommit till Provence, fotografen och jag. Där grusgången leder upp mot huset, mitt i en blommande lila syrén, står barnens gamla trädkoja. Det är inga ihop­spikade udda plankbitar, utan en ask som kapats på hälften. Skotten som växt upp i en ring runt den avsågade toppen har Magnus bundit ihop så att kronan bildar en ihålig boll.

– Det blir helt tätt sedan när löven slår ut, berättar Eva och Magnus dukar fram fika på den inglasade verandan.

Magnus erkänner att jovisst är han trädgårdsmästare till yrket. Drömträdgården är deras gemensamma intresse.

Bina däremot är Evas område.

– Det började med att jag ville ha pollinering till fruktträden och då skaffade jag ett samhälle, säger hon och sträcker fram en liten brun glasburk med något som ser ut som gult grus.

Hon förklarar att det säljs som hälsokost och är en av de produkter som biodlare kan ta fram och få in lite pengar på. Jag pillar upp några korn på skeden och frågar vad det är just innan jag ska stoppa in det i munnen.

– Torkat pollen kan man säga, säger Eva.

Då åker skeden ner i burken igen. Den allergiska och redan snuviga reportern nöjer sig med kaffe och kaka.

Det var när Eva gick en biodlarkurs hos den lokala biodlarföreningen som hon fick mersmak. 2007 sökte hon till en yrkes­biodlarutbildning och kom in. Utbildningen, som var tvåårig och på distans, passade bra att kombinera med Evas dåvarande jobb som vårdbiträde nattetid på ett äldreboende.

– Praktiken var jättespännande. Vi bodde hos en biodlare som hade 300 samhällen. Då var man verkligen nere i bikupan hela tiden, säger Eva med ett lyckligt leende.

I klassen fanns både pensionärer, som ville starta eget för att dryga ut pensionen, och de som ville satsa heltid på binäringen. Många som går utbildningen är precis som Eva Fagerström deltidsanställda kommunalare som drömmer om att förvandla fritidsintresset till en deltidsinkomst.

– Det är roligt och så lockar det såklart med en extrainkomst också, säger Eva som i dag har två kupor men hoppas kunna utöka till ett 50-tal.

Då skulle hon kunna fylla ut den 75-procentiga lön hon har i dag som under­sköterska på demensenheten på Rotviksbro äldreboende. Det är en arbetsplats som hon inte vill lämna.

– Jag trivs jättebra. Vi är åtta personal på tio boende och de får mat från eget kök, berättar Eva.

När vi fikat klart går vi ut för att titta på bikuporna. Bakom en tät granhäck i utkanten av trädgården hör vi ett svagt surrande. Runt den höga kupan är det febril aktivitet. Här jobbar tiotusentals små surrande varelser hårt för att fylla vaxkakorna med honung. Eva tar på sig en vit skyddsdräkt och en huva med nät och böjer sig ner för att plocka upp en av ramarna för att visa hur bina börjat lägga honung i cellerna.

Hon berättar att man inte ska störa bina i onödan.

– För bina är det som att vi går in och möblerar om i deras kök, det vill man inte göra för ofta.

En biodlare blir aldrig färdiglärd. Och Eva Fagerström har gjort sina misstag.

– Drottningarna som jag beställde kom för sent, så de nya samhällena hann inte växa sig starka nog till vintern, berättar Eva och förklarar att jodå, de skickas med posten. I små burar med lufthål i.

Att skaffa bin är alltså ingen lättvindig historia. Det måste anmälas till Länsstyrelsen och drabbas bina av sjukdomar är du skyldig att anmäla det till den lokala tillsynsmannen. Biodlare i samma trakt håller också lite koll på varandra. Det finns många sorters bin och biodlare vill inte att de ska blandas. Ibland gör bina dock som de själva vill.

– De kan flyga iväg och svärma och då gäller det att vara snabb och fånga in dem, säger Eva Fagerström, som själv har arten ligustica, gula italienska bin.

Det finns alldeles för lite bin i Sverige. Orsaken är bland annat sjukdomar och bi-döden leder inte bara till honungsbrist utan till problem för jordbruket.

– Det behövs fler biodlare för pollineringens skull. Man behöver inte vara intresserad av insekter, det är inte jag. Det är samhället och hur de arbetar som är fascinerande, säger Eva Fagerström.