Priset för ett rent hem
I förra veckan var en polsk städerska här och grovstädade vårt hem. Jag hade önskat mig detta i födelsedagspresent av mina barn. När barnen frågade vad jag verkligen önskade mig var mitt uppriktiga behov och svar – städning!
Städning är ett minerat fält och det är lätt att hamna fel när man försöker skriva om det. Det finns en grotesk löneorättvisa vad det gäller städyrket och få arbeten sliter så hårt på kroppen som städning. Att köpa hushållsnära tjänster är ett privilegium för de välbeställda och de som verkligen skulle behöva en konkret avlastning, har inte råd trots rut-avdrag. Samtidigt kan jag inte låta bli att spekulera i vilken kraft som skulle kunna frigöras om arbetarklassens kvinnor gav fan i städningen hemma och i stället investerade i de egna behoven? Göra roliga saker med sina väninnor, vila, ge sig rika upplevelser, i stället för att fortsätta det osynliga arbetet hemma efter sina hårda arbetspass.
Att köpa sig mer frihet och livskraft för att ingen rättvisa och jämlikhet finns, det kan verka uppgivet men kanske är realistiskt? Den krassa verkligheten där arbetarklassens kvinnor sliter i låglönesektorerna och fortsätter samma slit hemma utan vare sig jämlikt stöd, uppskattning eller avlastning tills arbetarklassens kvinnor ramlar ihop av allvarlig utmattning och kanske aldrig någonsin finner vägen tillbaka. Att ge så mycket till andra att man en dag går sönder själv. Tja, ser man det ur det krassa klass- och könsperspektivet kanske det är en politisk handling att uppmuntra vårdbiträden, personliga assistenter och städerskor att köpa hushållsnära tjänster, hur paradoxalt och bakvänt det än kan tyckas?
I den bästa av världar skulle relationen mellan kvinnor och män vara jämlik och arbetsplatserna vara fungerande demokratiska arbetsmiljöer med rättvisa löner, men så ser ju inte tillvaron ut, tyvärr! Medelklassens kvinnor har råd att köpa de hushållsnära tjänsterna och arbetarklassens kvinnor har det inte och det klasskodade skötsamhetsidealet är ”att ta hand om sin egen skit”. Alltså fortsätter arbetarklassens kvinnor att göra våld på sina egna kroppar tills kropparna går sönder. Jag önskade mig städning i födelsedagspresent av mina barn av rena överlevnadsskäl. Att en polsk underbetald städerska har städat vårt hem är ingenting som jag är stolt över, samtidigt som jag inser att hade jag haft råd att köpa hushållsnära tjänster kanske jag hade sluppit att bli sjuk. Klass gör ont. Jävligt ont. Jag gråter hellre i ett rent hem än i ett skitigt. Så brutal är ofta sanningen, tyvärr!
Ja
… till jämlika relationer.
Nej
… till ojämlika relationer.
