Errol Norstedt döptes efter en filmstjärna och blev känd som Eddie Meduza – kungen av svensk raggarmusik. Att skriva en biografi över honom är ingen lätt uppgift. Han föddes in i ett missbruk med mammans spritfester som vardag. De flyttade ofta och Errol mötte nya mobbare i varje skola de kom till. Hela livet kände han sig utanför och trodde på allvar att han kom från en annan planet samtidigt som han alltid bar med sig nya testamentet. Artistkarriären var en kamp om att bli erkänd som musiker. Insläppt och accepterad. Dit kom han aldrig.

Det är många i Sverige som har växt upp med Meduzas låtar och skämt. Låtar som Gasen i botten och Volvo tillhör nästan allmänbildningen ute i landet. En biografi om den komplicerade mannen som gjort dem är på sin plats. Errols syster Maritza Johansson och hans sambo Leila Bergendahl har varit med och skrivit. Det är viktigt eftersom de ger inblickar i saker som få andra känner till. Samtidigt gör släktens inblandning att det blir en bok med målet att alla ska förstå vilken fin och djup man som doldes bakom alla grova skämt om kukar, brännvin och raggarbilar. Det är förståeligt, men ibland skulle boken mått bra av lite mer distans. Det blir heller aldrig något riktigt flyt i texten eftersom författarna valt att skriva utifrån många olika personers minnesbilder. Det saknas någon som tar makten över berättelsen, någon som blir Errol åt oss som läser. Med det sagt är den motsägelsefulla Errol Norstedt så intressant att biografin är läsvärd ändå.