Jag har haft gåvan att få arbeta med det bästa jobb man kan önska sig. Att få möta och hjälpa människor som behöver det. Anhöriga, patienter och arbetskamrater som gör avtryck i hjärtat för all framtid. Att få lära nytt varje dag och få bli bekräftad av sina närmaste är en gåva som är värd att vårda.

Jag har den senaste tiden funderat på hur det känns att arbeta på flaggskeppet Akademiska sjukhuset och hur detta skepp seglats under 30 år.

Som gast och roddare på detta skepp längst ner vid kölen har jag rott så fort jag kan och med glädje och med en tro att kaptenen på skutan kommer att styra mot land och att alla passagerarna kommer fram säkert. Jag har rott med all kraft och varit stolt över att få vara med på detta skepp. Jag tycker att våra passagerare är det viktigaste som finns och att de är väl omhändetagna. Jag är stolt att jag är duktig på att ro och kan ro både med en och två åror. Jag kan ro i storm, motströms, medströms, i kallt och varmt väder och jag är flexibel och tänjer mig till det yttersta för att ro riktigt bra.

Men för varje år har skeppet tappat åror och roddare samtidigt som det har kommit till fler på kommandobryggan. De som bestämmer på bryggan vill ibland ro åt babord och ibland styrbord utan att ta ut en tydlig kurs till slutmålet.

Vi som ror frågar vår närmaste styrmän vart vi är på väg men vi får bara vidare order att ro och inte fråga. Ibland tittar vi ut och ser att vi ror i cirklar och ibland föreslår vi att vi borde kanske ro på ett annat sätt men det  vägen upp till kommandobryggan är stängd och vi är inte önskvärda dit upp och. Det har ju varit olika kaptener men ingen vill ha  kontakt med roddarna.

Passagerarna är många och vi kämpar för att föra dem i land så att de kan fortsätta på sin livsresa. Vi får varje år byta platser och åror och ro på olika sätt och mer effektivt. Vi får packa passagerarna på mindre utrymmen för vi får höra att skeppet är för stort och vi måste göra det mindre samtidigt som vi ska hämta extra passagerare långt bort för dom får vi mera skorpor för.

Varje år får vi höra att vi inte rott tillräckligt utan vi måste öka takten och om vi har rott över för många passagerare så får vi som straff ännu mindre båt för vi ligger back. Vi förstår inte hur det kan ha gått till eftersom vi varit duktiga och rott många passagerare men kommandobryggan bestämmer hur många av varje sort vi ska transportera och ibland kommer det på fler som behöver komma över sjukvårdens hav och om vi tar över dem får vi ytterligare ett straff. Kommandobryggan säger att vissa passagerare får ta andra båtar och när dem har rott över sina 100 passagerare så slutar dom ro och då är dom färdiga och kommandobryggan belönar.

Vi är dock aldrig framme och ibland förlorar vi en passagerare som ramlar överbord. Då ser vi över flytvästar och livbåtar och försöker se till så att det inte ska hända igen. Då kan det hända att någon av de på kommandobryggan kommer ner och frågar oss hur det kunde ske och säger åt oss att vi inte får låta passagerarna ramla överbord. Ibland försöker vi berätta att alla hytter var upptagna och att alla passagerare inte får plats utan får ligga nära relingen, men båten är så stor den får vara och det finns inget utrymme till fler hytter säger hen från kommandobryggan.

Vi är också uppdelade i 6 olika delar på skeppet och ibland skulle vi behöva hjälpas åt och ro åt varandra men det får vi inte för dom väggarna får man inte riva. Vi byter tjänster och betalar varandra trots att vi tillhör samma båt. Det finns nu båtsmän som ser till att betalning med skeppsskorpor sker mellan dessa väggar. En del har många passagerare som ingen vill ha och skorporna räcker inte till och vissa delar har passagerare som inte äter så mycket och dom vill inte hjälpa till med dom hungriga för då tar deras skorpor slut fortare och då får dom färre skorpor nästa tur med skeppet.

Ibland kommer det ombord kaptener från fastlandet som ska berätta hur vi ska ro bättre och smidigare och få ombord fler passagerare. Dom får en stor näve skorpor och sedan talar dom om för kommandobryggan hur dom ska göra och sedan ror dom iland och lämnar det sjunkande skeppet.

Kommandobryggan gör som de säger och hoppas att hålen ska lagas och båten ska bli snabbare, men när hålen lagas tar man bort timmer där det är helt och då får man nya hål, för man får inte ta in nytt timmer att laga hålen med.

Samtidigt så bygger man fler däck men inte plats för fler roddare… Titanic kommer som en tanke…

Ibland försvinner roddare för att dom inte kan eller vill ro längre, kanske kunde dom ha orkat om dom inte behövde ro så mycket dag/kväll/natt för väldigt få skorpor och utan utsikter att få fler. Kommandobryggan säger att roddarna får inte fler skorpor för de är så många så därför stannar säckarna på bryggan. Kommandobryggan vet inte varför roddarna inte kan ro längre och de tycker att det är konstigt att de inte bara kan gör allt snabbare och billigare trots att bryggan ger order.

De ger nya roddare många skorpor så att de vill gå ombord på skeppet utan hamn och det är ju bra för dem.  

Dom gamla roddarna vill man inte ge flera skorpor och om dom börjar ro åt en annan båt så säger man att dom inte är lojala trots att dom rott i många år snabbt och effektivt så räknas det inte som lojalitet. Det är konstigt att man kan ro i 20 år och kommandobryggan tycker inte att man är lojal….

Kommandobryggan satsar flera säckar skorpor på att nya roddare ska komma ombord och gör fina skyltar och filmer och intervjuar roddare hur bra och roligt det är att ro. Och hoppas verkligen att det kommer fler som kan hjälpas åt i stormen och motvinden.

Kanske är det dags att riva däcken upp till kommandobryggan och endast segla under en kapten. Att vi får en tydlig kurs dit vi ska och sedan kanske vi kunde få segla dit och inte segla i cirklar under flera kaptener som vill bestämma riktning. Kanske borde roddarna få se havet och tillsammans med passagerarna bestämma vad som är bäst sätt att nå målet.

Ja… man ror ju vidare men snart går jag nog iland för det verkar inte som om däcken kommer att rivas om inte det sker ett myteri och passagerarna tar över båten från kommandobryggan… men kanske kan detta skepp än en gång få vind i seglen och med en besättning som får vara stolt och vars kompetens tas till vara på bästa sätt och kanske får en klapp på axeln samt en extra skorpa…

Susanne