”Vi skapade vår egen arbetplats”

Dörren öppnas igen. Den här gången är det Monica Persson som säger att hon behöver hjälp. Hon är klädd för ridning med hjälmen på huvudet.

– Nej, det där fixar du själv, och dessutom är jag upptagen nu, svarar Catharina Jernse.Monica mumlar först ett missnöjt läte men tågar direkt iväg för att göra i ordning sin häst själv. Där ute på gården hjälps tjejerna åt för att ta in hästar från hagen. Det hade aldrig hänt för några år sedan.

Catharina Jernse och Malin Larsson jobbade på Vågen, daglig verksamhet för personer med funktionsnedsättning i skånska Örkelljunga. De hade en tuff grupp som ständigt var i slagsmål, och själva fick de stryk och blev dragna i håret.

– Det var deras sätt att uttrycka sig då, säger Catharina.

Men inte nu?

– Nej, vi har inte haft ett slagsmål sedan vi startade projektet för 2,5 år sedan. Djur och natur är jättebra, säger Catharina.

– Innan hade de bara suttit still och stickat, pysslat och ritat, tillägger Malin.

Chefen såg att situationen var ohållbar och frågade Catharina och Malin om de kunde leda ett projekt. Och alltihop skulle tas fram med deltagarna.

– De ville jobba med djur och natur. När vi frågade vilka djur så var det hästar och hundar. Och det var ju tur för det var det vi kunde, säger Catharina.

Både Catharina och Malin har hästar hemma. Under en månad tog de med sig deltagare hem från Vågen för att se hur de funkade med djuren. Och det var då allting vände. Deltagarna började bli kompisar i stället för att slåss. Då kunde de sätta i gång med projektet, som fick heta ”Hälsa med hästkraft”.

Nu har de en egen gård i Skånes Fagerhult med sju hästar, varav fem islandshästar, som gruppen reste runt med buss i hela landet för att hitta.

Gruppen består av totalt elva personer med diagnoser som Downs syndrom och autism. Antalet deltagare varierar och i dag är de bara fem.

Ute på gården har tre tjejer suttit upp på varsin islandshäst. De berättar alla hur bra de tycker om att få vara här och jobba med hästar. Monica Persson jämför med hur det var på Vågen.

Det var mycket bråk, här ute är inte så bråkigt.

– Tummen neråt, det var inte så bra där. Jag vill vara ute i naturen. Det var mycket bråk, här ute är inte så bråkigt. Om jag är ledsen går jag till hästarna och pratar med dem. Eller så går jag till träd.

Nettan Rosander håller med. Malin hjälper till att ställa mina frågor tydligare till henne genom att göra tecken med händerna. När hon säger ”jobba” sätter hon knytnäven hårt mot den andra handflatan.

– Jag tycker om att jobba med hästar och hundar, pressar Nettan fram och ögonen blir smala streck när hon ler.

Tjejerna ger sig ut i skogen och vi andra stannar kvar på gården.

– Efter ett tag sa de till oss ”måste ni följa med när vi rider?” Ja, tänkte vi, men till slut var vi tvungna att släppa dem. De sa till oss att de är vuxna, sådant som vi hade sagt till dem förut, berättar Catharina.

Inne i stugan häller hon vispgrädde i sitt kaffeglas. Malin dricker sitt svart.

– Malin och jag är väldigt olika, säger Catharina. Det är därför det här blir så bra. Hon har de kvalitéer som jag saknar och hon har blivit min bästa vän efter de här åren.

De har gjort allting själva och fått väldigt fria händer. Samtidigt som de fått stöd och beröm av sin chef och kommunen. I samma anda har Catharina och Malin gett fria tyglar och stort ansvar till deltagarna. Och det har fått dem att utvecklas på en mängd sätt: De talar bättre, är inte aggressiva, äter mindre mediciner och har gått ned i vikt. I takt med att de lärde sig läsa av hästarna började de också att bry sig om varandra.

– De kan jättemycket, men det måste få ta tid. De ska få göra fel och göra om, det är så man lär sig, säger Catharina.

Projektet har finansierats av EU-pengar men snart är miljonerna slut. I stället är ett företag i startgroparna, som deltagarna ska driva med Catharina och Malin som stöd. Då kan de börja ta betalt för turridningar och på sikt plocka ut lön. Malin och Catharina fortsätter att vara anställda av kommunen. Gruppen har nyligen varit på Island för att lära sig hur man driver turridning med islandshästar.

– Om någon sa till mig för tre år sedan att de skulle starta företag så hade jag aldrig trott på det, säger Catharina.

Vi som blev kvar på gården har rört oss ner genom hagen för att titta närmare på Skruva, nordsvensken som Malin och deltagarna använder för arbete i skogen. Den långa manen hänger ned framför ansiktet på henne och hovskägget täcker hovarna. Ingen ridskolehäst alltså.

Två islandshästar är också kvar i hagen. Catharinas hundar – två isländska fårhundar – jagar dem, alldeles orädda. När hästarna sparkar bakut trycker jag mig närmare stängslet med Linus Eek och Majlis Nilsson. De föredrar promenader framför ridning.

– Jag trivs med omgivningarna och tjejerna, säger Linus.

Nettan, Monica och Marie kommer emot oss i full galopp. När vi strax kommer tillbaka till gården har de redan hunnit sadla av och rykta sina hästar.

– Nu ska ni fodra dem, ta fyra säckar! ropar Malin till dem.

Catharina gör tummen upp till tjejerna när de går förbi.

– Ni är duktiga!

De har en självklar plats i våra familjer.

Bussen väntar. Catharina går igenom morgondagen med tjejerna. Då ska de hålla föredrag för socialchefen och andra besökare. Marie ska följa med Catharina hem efter jobbet. På fritiden är både Malin och Catharina kontaktperson åt varsin tjej från gruppen. De blev tillfrågade av kommunen eftersom tjejerna behöver extra stöd och struktur.

– De ska få vara i en vanlig familj, säger Malin. Jag vill inte gå på kondis eller köpcentrum utan hon får vara hemma hos min familj och laga mat och sådant. Ofta följer Nettan med hem på fredagar, om vi åker bort så följer hon med.

– Marie kallar min mamma för mormor, de har en självklar plats i våra familjer, säger Catharina.

Att de dessutom jobbar ihop måndag till fredag har aldrig varit ett problem, säger de.

Malin och Catharina är eniga om att de har världens bästa jobb eftersom de får jobba med precis det de tycker om, människor och djur. Finns det då några nackdelar?

– Det är inget vanligt jobb, säger Catharina. Vi är i ständig beredskap om hästarna skulle smita på helgen. Då ringer Åke som bor här på gården. Vi har ju skapat vår egen arbetsplats. När vi får ha ett så roligt och utvecklande jobb så kanske vi får ta den biten.